The Alan Smithees

Det rör sig i kryptan

2010-12-02T12:46:00.002+01:00

Som ni märkt händer inte speciellt mycket här sedan en ganska lång tid tillbaka. Men förtrösta inte kära fanatiker, ty på ett eller annat vis lär detta formexperiment återupplivas inom en inte för avlägsen framtid. Sebastian och Stefan har nämligen skådats på stadens slaskigaste barer med anteckningsblock och ölkannor i högsta hugg. Arenan är ännu obestämd, men hur som helst lär det bli spektakulärt.

Tills dess:
R.I.P

Week End: v. 11

2010-03-25T21:40:00.005+01:00

Återigen ett något föresenat inlägg. Iband är det svårt att kombinera bloggskrivande och studier, speciellt i tentatider. Men ni får helt enkelt bear with me, som man säger västerut.

Mer gnäll om Cinemateket
Jag sitter med det nya Cinemateteketbladet i handen. Och jag vågar nu konstatera att det jag befarade i mitt förra inlägg stämmer. Cinemateket har blivit mer mainstream och struntar fullständigt i att visa mer svåråtkomlig film. vilket inte bör förväxlas med "svår" film.

De tre fyra serierna består av ett Kubrick-retrospektiv, ett Zetterling-retrospektiv, ett Deneuve-retrospektiv samt några filmer som går under rubriken "100 svenska filmer du måste se!". Jag vill börja med att understryka att jag anser det viktigt att se film på film på storduk. Men att köra tre retrospektiv av personer vars verk är (nästintill till fullo) representerade på DVD är fel väg att gå.

I tidningens ledare skriver Lova Hagfors följande om Mai Zetterling. "Flera av hennes filmer kan du bara se på duk, hos oss!". Om betoningen i denna mening ligger på "se" (och inte på "duk") så är detta en ren lögn. Fem av de sex filmer som Zetterling regisserat som visas under April finns på DVD. Älskande par, Flickorna och Nattlek har Sandrews gett ut under deras "Svenska Filmpärlor", och Amorosa är utgiven av samma bolag. Scrubbers finns utgiven av både Optimum och Anchor Bay och går alldeles utmärkt att importera. Och de två filmer som Zetterling skådespelade i finns båda utgivna på svensk DVD. Det vi har kvar att hurra över är Doktor Glas, som Cinemateket visade i vintras, samt kortfilmen The War Game, som jag tror inte finns att se på annat håll.

Ungefär samma visa kan vi tralla om Stanley Kubricks filmer. De större titlarna finns utgivna på svensk DVD, och de mindre (eller tidigare) måste importeras från utlandet. Detsamma kan sägas om de Deneuvefilmer som visas, och dessutom tror jag att Cinemateket visade ett retrospektiv med Deneuve förra året, men mitt minne kan spela mig ett spratt, och jag kan inte konfirmera detta eftersom jag inte började spara Cinemateketprogrammen förrän månaden efter Deneuve-serien förmodligen ägde rum.

Populär!
Vi får helt enkelt glädja oss med svenska stumfilmer, och de få svåråtkomliga filmerna som Cinemateket täpper luckorna med i deras numera tråkiga program.

Form vs. innehåll
På FLM-bloggen skriver Jonas Holmberg om att Erik Helmersson aktualiserat debatten om form kontra innehåll i sin recension av Ångrarna. Helmersson anser att svensk film ska fokusera på att berätta en stark historia, medan Holmberg vill se fler filmer av regissörer som vet att en films form bestämmer dess innehåll. Joan Didion slår huvudet på spiken när hon i artikeln Why I Write skriver, "to shift the structure of a sentence alters the meaning of that sentence, as definitely and inflexibly as the position of a camera alters the meaning of the object photographed".

Att detta inte är en självklarhet är ett universellt problem. Men här i Sverige tror jag att det dels bottnar i en, precis som Holmberg poängterar, manusbesatthet, men jag skulle även vilja skylla lite på DI, eftersom för dem "står berättelsen alltid i centrum". Är det bara en tillfällighet att nästan alla intressanta svenska filmer (som visas på biograf) kommer från västkusten? Dels är många filmarbetare skolade på DI, men så statuerar skolan också som exempel för mindre skolor.

Film på TV?
Filmkritik på tv är såklart är god idé. Man kan visa klipp, och tala om det man ser. Men denna idé har inte förvaltats särskilt väl. Oftast har man ofta valt att låta en recensent hålla ett tal inför kameran, vilket gjort det hela väldigt stelt, och dessutom gjort att själva kritiken kommit i skymundan för framträdandet av den. Filmkrönikan drogs med detta problem, som skulle kunnat haft sin lösning när Helena von Zweigbergk tog över, om hon nu hade varit en duktig kritiker, och förstått att det var Filmkrönikan och inte Söndagsöppet hon arbetade med.

Varför talar jag nu om detta? Jo, jag fick precis nys om att det amerikanska programmet At the Movies kommer att läggas ned i höst. Just när man bytt ut programledarna till två riktiga kritiker. Typiskt va?

AK 100
I förrgår skulle Akira Kurosawa fyllt 100 år, om han fortfarande hade varit vid liv. TheAlanSmithees hedrar den gamla mästaren i efterskott genom att minst en av oss bänkar oss framför televisionsapparaten och ser Den Vilda Flykten, som SVT visar 22:45.

Week End: v. 10

2010-03-16T00:37:00.008+01:00

Jag har varit datorlös några veckor och har inte kunnat läsa andras eller skrivit egna texter. Men nu är jag tillbaka, och kan återigen med säker hand, kommentera den gångna veckan. Denna gång några dagar försenat.

The Death of McCartyism
Variety sparkade Todd McCarthy i veckan vilket orsakade ramaskrin från bloggosfären, som var snabb att utropa filmkritikens död. Men McCarthy fick faktiskt jobb hos New York Film Festival några dagar senare, så han klarar sig säkert. Dessutom misstänker jag att det kan vara skönt med lite andra arbetsuppgifter efter att ha arbetar för Variety i 30 år.

Resultatet av Hagerfors Cinemateketreform
Precis som Jacob Lundström skrev på FLM-bloggen innebär de nya förändringarna av Cinemateket att förre filmer visas. Men det är marginellt färre filmvisningar när vi jämför Marsprogrammet med Novemberprogrammet från förra året. Däremot har antalet tillställningar (filmvisningar, diskussioner, filmquiz etc.) faktiskt ökat. I kommentarerna till Lundströms inlägg diskuteras det om Cinemateket och ifall de bör börja visa film digitalt, vilket kanske skulle minska kostnader, men eftersom det kostar lika mycket att frakta en film av Straub-Huillet som det kostar att frakta en film av Kubrick är jag inte säker på att urvalet skulle ändras.

Det stora problemet är dock att det är fel sorts film som visas denna månad. Jag har alltid trott att Cinematekets uppgift är att hålla filmhistorien vid liv, samt visa filmer som inte visas på andra ställen. Men när vi kikar närmare på saken ser vi att detta inte stämmer. Enligt Cinematekets hemsida är deras uppdrag "att för allmänheten göra filmhistorien levande genom visningar på biograf, framför allt filmer som inte är tillgängliga på den ordinarie biografrepertoaren". Detta betyder att det i teorin är helt möjligt att se Avatar på Cinemateket om några månader, när SF känner sig nöjda och belåtna.

Dokumentärfilmens brister och problem
Tempo dokumentärfilmfestival hölls förra veckan. Jag var där och skrev om den för Film.nu. Men jag känner mig inte helt färdig med festivalen. Det var första gången jag besökte Tempo, och jag gjorde det i tron på att det skulle vara grymt kul. Men att se så mycket dokumentärfilm på så lite tid, blev för mycket för denna lilla skribent. Och då ska man ha i åtanke att jag inte såg särskilt mycket film.

Hur många dokumentärfilmare kan vi nämna som har en egen, identifierbar estetik? Wiseman (vars La Danse jag tyvärr missade), Geyrhalter, Rouch, Errol Morris är de som dyker upp i mitt huvud, men det finns såklart fler. Och precis som Glenn Kenny nyligen skrev på TheAuteurs är "an auteurist film is an interesting film". Problemet är att det finns få auteurer som arbetar med dokumentärfilm, och det verkar finnas ännu färre dokumentärfilmare som är intresserade av estetik och form.

95% av alla filmer jag såg på festivalen hade förtexter med vit text mot svart bakgrund, och det var inte ett estetiskt val som hos Woody Allen, utan snarare ett antiestetiskt val. Det är lite som att en dokumentärfilm måste se ut och låta som en dokumentärfilm för att den ska klassas som en. Vilket är väldigt märkligt när dokumentärfilmare ofta har större friheter än en dussinregissör i Hollywood eller Trollhättan har, som ofta har en producent som ser till att de inte hittar på något fuffens och skrämmer iväg publiken (i.e. pengarna). Man hade utan problem kunnat klippt ihop alla festivalens filmer (med några få undantag), och kallat kalaset för något i stil med "Nutidens Problem", och inget hade kunnat peka ut när en film slutade och en annan tog vid.

Week End: v. 8

2010-02-21T23:46:00.003+01:00

På grund av bakfylla och tenta uteblev förra veckans Week End. Jag ber om ursäkt, men kan inte lova att det inte händer igen. Vad ska ni göra? Sparka mig?

Berlinale
Att det går bra för svensk film just nu har varit en sanning sedan Plattform och Fasad fick lite publicitet. "Kvalitetsfilmen" flödar från detta lilla land, och några lyckas även plocka på sig lite priser på Berlinale. Ett stort grattis till både Ruben Östlund och Babak Najafi.

Alfahanar och konspirationsteorier
Den senaste veckan har det snackats mycket om manliga "genier" som utnyttjar sin maktposition för att som Thorsten Flinck uttryckte det "få sig ett ligg". Själv råkade jag se en intressant film i ämnet som jag skriver lite om på min blogg, och på fredag går Nine upp på Sveriges biografer, vilket kan ses som väldigt passande. Kanske lite för passande. Har Noble Entertainment något att göra med att denna debatt blossade upp just nu? Fick Katarina Wennstam några tusenlappar i fickpengar från The Weinstein Company? Mystiken tätnar och jag låter er spekulera vidare i frågan.

Nya Cinemateket
Den första Mars är det dags för Cinemateket att dra igång igen. Vissa förändringar har genomförts och jag oroar mig lite över det på Film.nu. Men det ska bli intressant att se hur det kommer att gå. Och jag hoppas vi ses på Sunset Boulevard-visningen/festen nästa månads första dag.

Nya biofilmer
Förra fredagen dök det upp några intressanta filmer på biograferna. Martin Scorseses mindfucker Shutter Island var en klassisk, kanske även klassicistisk) Scorsese-film som jag gillade. Det hade varit intressant att para ihop denna film med Steven Soderberghs The Informant!. En film som spelar med i protagonistens vansinne, och en film som studerar det.

Något jag däremot inte gillade var Tom Fords A Single Man som enligt SVT's Kulturnyheterna är en "själfylld och eftertänksam" film. Och om nu nyheterna konstaterat det så är det väl antagligen så. Även fast jag skrev annorlunda här.

BAFTA=OSCAR
Nu har alla Baftas delats ut för i år, och det var Kathryn Bigelow som drog hem nästan alla priser. Vi kan förmodligen vänta oss att ungefär samma filmer tilldelas samma priser på Oscars-galan, men eftersom vi inte ska skriva något om det här så lämnar vi det för stunden. Eller för gott. Jag måste dock tillägga att det var roligt att Carey Mulligan fick pris för sin roll i An Education.

Nya DVD:er
Criterion: Brakhage-box number två, John Fords Stagecoach och en återutgivning av Nicolas Roegs Walkabout. Intet nytt på UK-fronten.

Week End: v. 6

2010-02-07T22:50:00.003+01:00

Hyperpersonlig kritik och lite genus
Denna vecka har det släppts två filmer med två intressanta kvinnokaraktärer. Den ena, hittas i Disneys senaste Prinsessan och Grodan, som enligt DN's Helena Lindblad "är "fullständigt modern ur ett könsperspektiv". Detta fick mig att hälla morgonkaffet i fel strupe. Hur kan en film om en barbiesmal flicka som inte har några egna drömmar utan lever för att förverkliga hennes faders, vara helt modern ur ett könsperspektiv? Ni kan läsa min recension av filmen på Film.nu, där jag av någon anledning inte berör denna aspekt, men där jag tar upp andra problem jag hade med denna motbjudande film.

Den andra intressanta karaktären är den i An Education. Carey Mulligans Jenny fick SVD's Jeanette Gentele att erkänna sina gamla flickfantasier i en recension jag fann intressant. Filmkritik är absolut inte objektiv någonstans, men hur personlig får man bli som kritiker? Låt säga att jag i mitt förflutna jagade halvnakna flickor, med en kniv i högsta hugg. Är det då helt okej att jag sätter fem (eller sex) på alla slasher-filmer jag ser? Detta är en intressant frågeställning som jag dessvärre inte hunnit fundera på särskilt länge. Det var inte okej när Johan Croneman klämde in delar av sitt egna privatliv i sin recension av Det Vita Bandet, men några ramaskrin har vi inte hört angående Genteles hyllning av An Education, än i alla fall.

Vatikanen går bananas över trädkramarfilm
Morgonkaffeslurk nummer två att hällas i fel strupe kom i samband med ett helsidelångt skämt på sida 21 i fredagens DN med rubriken "Vi får inte bli naturens slavar". En intervju med biskop Anders Arborelius där han svamlar om naturen, Gud och Avatar. Trots att jag självfallet blev otroligt provocerad av denna text tyckte jag att det var roligt att kyrkan hoppat in och är intresserade av att diskutera film. Och det var speciellt en mening som jag fann intresseväckande. På frågan varför vatikanen valt att kritisera just Avatar svarar Arborelius som följer: "Det är en film som har en betydelse och når upp till en viss intellektuell standard. Skräpfilmer bryr man sig inte om eftersom det inte är lönt".

Ett citat som leder mig vidare till nästa ämne...

Debattartikeln Film för Framtiden
Dramatikerförbundet, Sveriges Filmregissörer och Teaterförbundet skrev tillsammans en handlingsplan för den svenska filmens framtid. Och det var inte utan ett litet smil på läpparna som jag upptäckte att dessa tre förbund faktiskt delar den katolska kyrkans syn på vad kvalitet är i film.

Det är inte första gången jag skriver om detta förlegade synsätt, som dessvärre verkar vara det rådande sättet man ser på film idag. Enligt författarna bakom denna artikel kan man dela in film i två olika grupper: underhållningsfilm och konstnärligt värdefull film. Frågan man bör ställa sig är om regissörer som Chaplin, Capra, Jerry Lewis, Hitchcock, Mann gjorde/gör underhållningsfilm eller konstnärligt värdefull film?

Jag vill avsluta med att göra er uppmärksamma på det här, som skulle kunna få vem som helst att tappa tron på SFI.

Film är poesi. Kontemplationer kring en film om poesi, delvis.

2010-02-03T21:47:00.006+01:00

Frånvaron av Cinemateketvisningar börjar sätta sina spår på mig nu. I jakten på mitt dagliga celluloidfix såg jag förra veckan en film som jag länge tänkt se, nämligen Jane Campions Bright Star.

Så, tillsammans med en publik till stor del bestående av äldre damer satt jag och njöt av detta mästerliga verk. Jag är inte helt uppdaterad om vad som sagts om denna film, men om jag minns rätt klagade Jonathan Rosenbaum på användadet av Keats poesi, vilket mycket väl kan ha att göra med att det inte är genom Keats ögon denna berättelse berättas, utan genom hans älskade Fanny Brawnes. Men själv jag fann det inte alls störande. Stunderna när Fanny eller John citerar hans dikter är väldigt intimta för paret som nästintill aldrig umgås på tu man hand. De har oftast antingen en vän eller en familjemedlem med dem. Och det kan mycket väl vara dessa passager som gör att filmen osar av sex, trots att man inte visar någon hud, eller låter kärleksparet kyssas men inte mycket mer.

Några timmar innan jag såg Bright Star var jag på pressvisningen av Nine. Jag vill inte skriva alltför mycket om den, ni kan läsa min recension på Tellusfilm inom kort, men när det kommer till representationen av könsroller ligger Bright Star miltals före Nine, som försöker chocka med något som i Campions film är en självklarhet.

Det är synd att Bright Star inte fick fler Oscars-nomineringar än en. Visserligen är kostymerna, och inte bara Fannys, grymt snygga, men det är lite väl enkelt när själva filmen handlar om en kostymdesigner. Nej, denna film förtjänar en Oscar för bästa fotografi, och den som påstår att Avatar, en Harry Potter-film, eller Det Vita Bandet är snyggare har inget sinne för skönhet. Sällan har årstidernas olika ansikten fångats som Greig Fraser fångar dem och oavsett om filmens karaktärer strövar omkring på en blåblommande sommaräng, går runt i en gråbrun höstdag, eller promenerar en vit vinterdag så är fotografiet alltid förstklassigt.

What my fingers Knew heter en artikel om Jane Campions Pianot, där Vivian Sobchack skriver om den rent fysiska upplevelsen att se film ("cinesthesia" kallas det). Hon argumenterar för att hennes kropp ibland reagerar snabbare än hennes hjärna. Eller om det är reagerar annorlunda…? Hur som helst så är det knappast någon slump att det är en film av Jane Campion som Sobchack skriver om. Campions förmedlande av karaktärernas känslospel är ruskigt direkt, under filmens två timmar hinner man bli både kär och deprimerad. Och när man sedan promenerar från biografen gör man det till en av Keats dikter, ungefär som i den sista scenen där Fanny strövar omkring ensam i ett dystert vinterlandskap, med en diktsamling under armen.

Week End: v. 5

2010-01-31T23:52:00.003+01:00

Miramax läggs ned
Disney-ägda Miramax, ett av världens ondskefullaste filmbolag har lagts ned. Pressmeddelandet låter såhär, "Miramax was a leading producer and distributor of independent film and is credited with taking independent cinema into the mainstream in the US". Detta är inte hela sanningen. Under ledningen av Harvey och Bob Weinsten, som led av samma megalomani som David O. Selznick, såg Miramax till att förstöra så mycket som möjligt av 90-talets filmkultur.

All information nedan ha jag tagit från Jonathan Rosenbaums 234-sidiga attack mot Miramax, Movie Wars: How Hollywood and the Media Limit what Movies We can See. I sin samling artiklar redogör Rosenbaum hur Miramax klippt om filmer som Chen Kaiges Temptress Moon, Patrice Chéreaus Queen Margot och de flesta av Tarantinos filmer. Men bröderna gick längre än så, de tvingade Charles Burnett att skriva och spela in ett nytt slut till The Glass Shield, och Jim Jarmusch ska ha kämpat för sitt liv för att få Dead Man intakt. Det finns alltså en anledning till varför Harvey Weinstein kallas Harvey Scissorhands.

Men Miramax var inte enbart ett produktionsbolag, de distribuerade också väldigt mycket film, och väldigt mycket utländsk film (vi befinner oss tydligen i U.S.A. nu). Det stora problemet var att de sällan distribuerade filmer fullt ut. Filmer de köpt rättigheterna till, men som de inte gillade, gav de i bästa fall en begränsad distribuering, om de nu visade filmen överhuvudtaget. En rolig historia är den om en programmerare till ett Jim Jarmusch-retrospektiv som kontaktade Miramax för de ville låna en kopia av Dead Man, och fick till svar att de inte borde visa filmen eftersom den var dålig.

Weinsteins syn på film reflekteras väl i detta uttalande om Cannes: "It has the potential to be so much more than it is now, the potential to be so much more serious and less political". Det var visserligen ett tag sedan bröderna arbetade på Miramax (nu håller de till på The Weinstein Company), men det känns ändå skönt att lägga denna svarta del av filmhistorien bakom sig.

hemma bäst
När hela filmvärlden håller sig upptagen med festivaler och prisutdelningar, är det skönt att kunna slå sig ned framför televisionen och låta skivspelaren svettas lite. Inom kort kommer några filmer av regissörer som tidigt varit grovt underrepresenterade i video-hyllan att släppas, så pass underrepresenterade att man skulle kunna tro att det är bröderna Weinsten som suttit på rättigheterna till dem. Criterion Collection ger ut en box med Pedro Costas Fontainhas-trilogi, Masters of Cinema fullföljer sin utgivning av Maurice Pialats verk, Philippe Garrels Frontiers of Dawn släpptes nyligen av MPI Home Video och inom kort kommer man att, tack vare Drakes Avenue, kunna köpa sig en box med tre filmer av Jean-Marie Straub och Daniele Huillet.

The Long Goodbye

2010-01-31T00:39:00.005+01:00

Kära groupies!
Ingen lär väl ha undgått att jag snart inte längre kommer att vara i bland oss.
I morgon (Mån) bär det nämligen av till Indialand tillsammans med Johannes Hagman som ni kanske inte trodde fanns. Denna blogg lämnar jag till sitt öde, men lovar att återvända om jag själv återvänder.

Om ni mot förmodan skulle känna en saknad efter mig någon gång när jag är borta kan ni alltid gå in på min myspace-sida och höra min sjönsjungande stämma.

Slutligen vill jag instämma i Jonas kråksång och säga att "Where the wild things are" är ett sant mästerverk. En film dess like du inte lär återskåda de kommande trettio åren. En modern klassiker och milstolpe. Ömsint och varsam, hårdhänt och våldsam. Tänk om tiotalets första film ska bli den första jag såg?

Farväl.

Week End: v. 4

2010-01-24T23:12:00.007+01:00

Nu har vi betat av en av tre filmgalor. Imorgon är det dags för Guldbaggen och i början av mars är det Oscarsgalans tur. Men som tur är finns det lite vettigare saker att ägna sig åt, som Berlinale och Göteborgs Filmfestival till exempel. Ett skämt som Sundance kan man hoppa över. Jag namndroppade några filmer från GIFF här förra veckan, men Berlin har jag inte hunnit gå igenom, vilket kanske beror på att de inte har släppt hela programmet än. Men de har lagt upp några filmer som kommer att visas och det är såklart ett spännande program. Stora titlar som Greenberg, Howl, A Woman, A Gun and a Noodle Shop och The Killer Inside Me hittas i tävlingssektionen, och mycket annat hittas på annat håll.

Sundancing
Att termer som minor och major, independent och Hollywood inte är särskilt funktionella när vi idag diskuterar amerikansk film behövs inte understrykas. I och med två filmer som kommer detta år ser vi hur denna gräns överskrids som den i Tyskland 1989. Noah Baumbachs nya film, Greenberg, där Ben Stiller spelar mot Greta Gerwig och Mark Duplass som i vanliga fall brukar hålla till i filmer som går under paraplytermen "mumblecore". Samma Duplass har tillsammans med bror sin gjort en ny film där de anställt större namn såsom Marisa Tomei, John C. Reilly, Jonah Hill och Catherine Keener. Cyrus heter den, och en trailer finns här.

Visions of Jack and Allen
Om de två senaste åren präglats av filmer om modeskapare ser 2010 ut att handla om beatpoeter. Vi har filmatiseringen av Jack Kerouacs On the Road som förmodligen regisseras av Walter Salles, samt Howl, en film om Allen Ginsberg som spelas av Harry Osborn, eller James Franco som har heter på riktigt.

Coco - Livet före O'Brien
Det verkar som att dusterna kring NBC, Jay Leno och Conan O'Brien är över. I helgen tog O'Brien farväl till sina tittare, och var generös nog att tipsa NBC om hur de skulle kunna använda den tomma studion han lämnar efter sig. De tre roligaste följer nedan, oöversatta av undertecknad.

1. Site of Tiger Woods’ 1st Annual Mistress Reunion
2. Storage facility for apology notes to NBC stockholders
3. Leave the studio cold and empty and re-name it “The World’s Largest Metaphor For NBC Programming”

Peace out!

Week End: v. 3

2010-01-17T22:54:00.005+01:00

Det har varit en dyster vecka. Först gick den gamle mästaren Eric Rohmer bort, och efter det visade det sig att Dennis Hopper, efter en lång kamp mot prostatacancer, lagt sig på dödsbädden. Hopper kommer förmodligen bli mest ihågkommen för Easy Rider och hans skådespelarprestationer. Men han var mycket mer än så. En riktigt bra fotograf och en underskattad regissör.

Kiarostami vs. Bahman Ghobadi
Det blåste upp en mindre konflikt mellan Abbas Kiarostami och Bahman Ghobadi (regissören bakom No One Knows About Persian Cats som visades på Stockholm Filmfestival). Kiarostami kritiserade Ghobadi för att han lämnat (blivit utkastad från) Iran, och för att han väljer att göra film om Iran utanför landets gränser. Läs en summering av bråket här.

12 anledningar till varför jag skulle vilja spendera slutet av månaden i Göteborg istället för i huvudstaden
Göteborgs Filmfestival drar igång den 29 och det är ett imponerande program de presenterar. Nedan följer en lista på 12 filmer man inte bör missa.

White Material
Like You Know it All
Rage
Life During Wartime
Vision
The Thorn in the Heart
Visage
Förhöret
Lourdes
Bad Lieutenant: Port of Call - New Orleans
She, A Chinese
Lebanon

Svenska Institutets söker ny chef
Och Richard Hobert har tydligen sökt tjänsten. Visserligen är vi glada över att han rör sig bort från filmbranschen, men vad som skulle kunna hända om Hobert får positionen vågar jag inte spekulera i.

SVT's knäppa programmering
I lördags visades Victor Sjöströms Under den röda kappan, och nästa lördag visas Costa-Gavras Mördande Konkurrens på tv, vilket såklart är roligt. Men varför envisas SVT med att visa dem mitt på natten (kl. 04:05 respektive 03:05). Visserligen har jag förmodligen nyligen hemkommit från krogen då, men är i regel lite för tilltufsad för att orka se en film. Hoppas de visas igen på lite humanare tider inom en snar framtid.

Nya Criterion!
April blir en bra DVD-månad. Vi har Godards mästerliga Vivre sa Vie, Olivier Assayas underbara Sommarminnen, samt Ang Lees Ride with the Devil och Sidney Lumets The Fugitive Kind att se fram emot.

Anders och Mans

2010-01-14T22:03:00.008+01:00

Jag fortsätter se på teve som om det inte fanns någon morgondag. Mina gamla favoriter Anders och Måns är nämligen tillbaka i rutan, och då finns det ju ingen anledning att inte bänka sig. Det nya programformatet "Succéduon" börjar i god stil. Lite Larry- Davidstil nästan. Samma fokus på pinsamma situationer. Lite väl mycket snusk för min smak, och inte den höga skämt-ratio jag gjort mig van vid. Men programmet är trivsamt att titta på, och grabbarnas shower har ju en tendens att växa under säsong. Nästa vecka rattar jag garanterat in tvåan åter.

Åååh, vad härligt

2010-01-13T19:24:00.008+01:00

How I Met Your Mother var på väg ner i samma träsk som Two and a Half Men, kärleksträsket. Neil Patrick Harris och de andra visade dock sin storhet när de dumpade sina respektive och återgick till att vara…vänta på det…som Barney skulle sagt ”Awesome!” Med gårdagens avsnitt visade de att de tillhör den absoluta toppen i sitcom-genren. Avslutet var det bästa Harris har gjort sedan Dr. Horribles Sing-Along-Blog, ett musikalnummer om kostymens storhet och hans falskhet! Jag gillar Ted, Marshall, Robin, Lily men jag älskar Neil Patrick Harris och hans karaktär Barney Stinson.

Klicka här för att komma till musikalnumret

Felet med Glee är att de är helt insnöade i High School Musical grejen, att de har glömt vad en musikal är och helt hängett sig åt det poppiga. Storheten med Barneys och de andras musikalavslutning är att de inte skämdes över att vara en del av den gamla skolans musikaler, då det handlade om det jovialiska, härliga och storartade.

Trots vad jag skrivit här ovanför så var det nya avsnittet av Two and a Half Men riktigt bra. Charlies tråkiga och enerverande fästmö var bortrest vilket gjorde att vi nästan slapp se henne och Berta var med minimalt lite och Alan har en man-crush på sin före detta frus nya man.

/Jonas

I morgon är en ny dag

2010-01-11T23:59:00.005+01:00

Såg just både Hemligheten och Drottningen och jag på det underbara SVTPlay. Enda nackdelen med Play är stressen som hela tiden uppstår när man vet att det finns en så enorm mängd bra program att titta på men så lite tid. Ibland ligger en dokumentär bara uppe i några dagar och ibland upp till en månad. Stress! Det är så galet bra program och jag skulle vilja se så gott som alla dokumentärer, jag bryr mig inte om det är natur, politik, samhälle, jag vill se allt de erbjuder.

Hemligheten har jag läst och hört om tidigare eftersom den visades på Stockholms filmfestival. Den var absolut inte så bra som en del människor har sagt, men å andra sidan var en del av hyllarna antingen släkt med en av filmskaparna eller jobbade på filmfestivalen, så det finns risk för jäv… Hursomhelst gillade jag ämnet men tyckte kanske att den var lite väl ytlig. Det skulle varit intressant att höra mer om hur broderns död påverkade Pontus pappa, Carl-Ivar Nilsson. Filmen ville delvis visa vilket hårt och svårt liv Carl-Ivar hade levt men när den var slut kändes det lite tomt och kanske en aning platt, men snyggt.

Drottningen och jag hade, även om den skildrade avrättningar och förtryck, en liknande utgångspunkt som Hemligheten. Både Farah och Nahid har levt hårda liv, visst har drottningens man haft del i att Nahids liv har varit svårt men icke desto mindre har de båda levt ett hårt liv. Det var fint i slutet när de båda, utan att ha planerat eller väntat sig det, upptäcker att de har blivit vänner som ömsesidigt tycker om varandra trots deras olikheter. Det som förenar dem är deras gemensamma dröm att en gång få åka tillbaka till Iran, ett Iran som har blivit demokratiskt och mänskligt.

Utanförskap och död är ämnen som är svåra att skildra på ett sätt som berör, men när det görs bra kan ångesten komma krypande över en och påminna om det faktum att döden ständigt väntar utanför din dörr, det läskiga är bara att man aldrig vet när han ska kliva på. I Drottningen och jag skildras de bägge på ett utomordentligt sätt och ändå reser man sig ur soffan med ett leende, som kommer av vetskapen om att även om jag kommer dö så finns det hopp för mänskligheten, godheten kommer någon gång att besegra det onda.

/Jonas

Eric Rohmer, 1920-2010

2010-01-11T21:53:00.006+01:00

En av världens bästa filmskapare har avlidit. Eric Rohmer började sin karriär som författare och litteraturvetare innan han började skriva filmkritik för Les Cahiers du Cinéma och andra publikationer, i vilka han insiktsfullt kämpade för att filmen skulle ses som en lika värdig konstform som litteraturen eller målningen.

Rohmer var lite äldre än Truffuat och Godard. Hans tidiga filmer visar inga tecken på det. Men filmerna från och med La Collectionnuese visar en skarp vishet och en patina som inte skulle kunna komma från någon ung cinefilsprätt.

Det stora med Rohmer var att han, trots att han redan var "gammal" på sextiotalet, alltid var absolut modern och han var inte rädd att testa ny teknik. Hans användning av blue-screen och digital filmteknik i den underskattade The Lady and the Duke är så mycket påhittigare än något som skulle kunna komma från regissörer som George Lucas eller James Cameron. Se bara bildrutan nedan ur The Lady and the Duke.

Rohmers första film Le Signe du Lion är en neorealistisk berättelse om Paris svarta hål. Men fattigdom var inte Rohmers ämne. Hans bästa filmer utspelas i borgerliga/småborgerliga hem där han kunde genomföra små karaktärsstudier. Och med väldigt små medel (Rohmer behövde aldrig använda hippa trick eller gap och skrik) berättar han berättelser om den moderna människan.

Week End: v. 2

2010-01-10T23:04:00.003+01:00

En tid i helvetet
Snart börjar den helvetiska perioden när filmvärlden går bananas över Oskar, Oskar-nomineringar och gyllene klot-priser. Jag rekommenderar alla cinefiler till att hålla sig borta från datorer med internetuppkoppling. Om ni inte följer doktorns rekommendationer kommer ni fastna i skiten och inte se dagens ljus förrän vårsolen börjar skina. Och Jason Reitman fått fler pokaler att ställa i sin pappas bokhylla.

Ett rykte
Om Sam Mendes regisserar nästa Bond-film blir han den första tänkande regissören att regissera en Bond-rulle sedan John Huston bossade över några scener i den riktiga Casino Royale.

Smokers, dopers
Sigourney Weavers kedjerökande karaktär i Avatar skapade en fining liten debate ohm tobaksrök på film i staterna. David Poland är mest sansad och har klokast åsikter av alla tyckare som skrivit om saken. Jag citerar: "For me, it has nothing to do with liking what cigarettes me to me or to movies(sic!). It is as simple as freedom of speech. Period. End of discussion. And you don't create hurdles to freedom of speech for speech you don't like. Social pressure already does that." Och vidare: "[…] you'll have to pry the celluloid out of my cold, dead fingers if you want to keep smoking out of movies."

Det var allt för denna vecka.

Hjältarnas afton

2010-01-09T23:04:00.008+01:00

Denna kväll har jag suttit på min kammare och strökollat på den Holländska Bresson-dokumentären De Weg naar Bresson, en trivsam liten film om världens bästa man (näst efter Monk). Den sista scenen, och motivationen för denna omotiverade bloggpost, var av närmast ikonisk kraft. Ut från cannesfestivalens scen går Bresson och Tarkovskij i armkrok. Denna printscreenade vlc-bild borde vara lika känd som IQ-medias logga där Einstein räcker ut sin vårtiga tunga. Eller den där nixon dricker en kopp riktigt gott kaffe. Eller när soldaterna reser flaggan vid Iwo Jima. Eller när Hitler gör segertecknet och dansar charleston under triumfbågen.

Appropå tråkiga nazi-skämt såg jag Brüno tidigare idag. Ett film som både var rolig och tråkig. En av glädjeämnena var att det visades fler pittar än pattar, något som är få filmer förunnat.

Faces and Names

2010-01-08T23:59:00.007+01:00

I dagarna har jag sett två filmer, Vi kommer inte bli gamla tillsammans och Det trogna hjärtat (bägge fritt översatta från sina franska original). Förutom att vara väldigt fantastiska har dessa filmer gemensamt att de har döpts till skoningslöst vackra titlar.

Detta får mig att spekulera en smula utöver vilka andra filmtitlar jag anser mest lyckade. Jag inser att jag främst faller för svenska översättningar, kanske för att detta språk råkar vara mitt tungomål. Rädsla urholkar själen utklassar exempelvis övriga språks diton. Och när vi ändå åter är inne på den gode Fassbinder bör väl Warum läuft Herr R. Amok? nämnas i all sin briljans.

Så vit som en snö är, oavsett filmens klass, ett lyckande. Djävulen förmodligen är inte heller helt dum. Vi som älskade varann så mycket, Jag föddes, men..., Jag mår sådär, Hiroshima mon amour. Nej nu känner jag att detta mynnar ut i tanklös namedropping, så det är nog bäst att sluta. Det finns många fina namn på filmer alltså.

Televisionslista 2009

2010-01-07T21:03:00.008+01:00

Jag såg att Kjell på Weird science hade gjort en lista över 2009 års bästa serier och tänkte ge mig på ett försök, speciellt då jag tyckte att den listan hade sina fläckar och fallerade rejält på en punkt. Är det någon annan än jag som tänker på Genesarets sjö när man hör Kjells namn (namnen är ju så lika)?

Årets bästa förklädnad

Abed, Community, för sin DJ:ande Batman. Pris för lång och trogen tjänst i samma kategori får Charlie, It’s Always Sunny in Philadelphia, för Greenman

Årets längsta svacka

Hela gänget i 30 Rock. När ska de skärpa till sig och göra en hel bra säsong igen? Det räcker inte med ett bra öppnings- och avslutningsavsnitt.

Årets mest vårdslösa hantering av ett motorfordon

En kvinnlig sekreterare, Mad Men, som på kontoret, på pickalurven kapade av sin nya chefs tå med en motordriven gräsklippare. Hoppas hon skickade ett John Deere-brev…

Årets trend i amerikanska teveserier

Depressionen. 30 Rock, The Office och Hank är bara några av serierna där depressionen lämnade sina avtryck.

Årets Wes Anderson ögonblick

Oavgjort mellan två tävlande. Jeff och Pierce, Community, när de framför sin presentation på Senor Changs lektion. Bored to Death, hela serien består av små, små Wes-filmer (vet ej om det är bra eller dåligt…).

Årets överlägset mest överskattade serie

Sons of Anarchy. Jag började titta på första säsongen och i början tänkte jag att det nog kunde bli bra. Det var en skön idé och det är alltid kul att se Ron Perlman, har man medverkat i Förlorade barnens stad och Hellboy så är man kung. Huvudkaraktären är en snygg ung man som tror att skådespel är att prata lite tufft och posa i varje scen, varje bild med honom i skulle kunna sitta på en 80-tals t-shirt, allt som saknas är att han håller ett däck i vardera hand. Ett längre inlägg om varför jag tycker så illa om denna serie kommer vid ett senare tillfälle.

Årets nykomlingar

Better off Ted, Party Down, Men of a Certain Age, Community, Modern Family, Parks and Recreation och Bored to Death. Listan blev lång men det har varit ett bra år.

Årets besvikelse

Säsong två av Dollhouse. Efter ett så ruggigt bra avslut väntade jag mig en häpnadsväckande andra säsong, men säsongen började precis som den första hade gjort, intetsägande.

Mest saknade

Monk. Det är inte många som pratar om Monk längre men jag gillar den, den förmedlar trygghet.

/Jonas

Livets ständiga kamp

2010-01-06T19:02:00.004+01:00

När man tittar på The Wire går det inte att, trots att det är makalöst bra, låta bli att tänka på att något saknas. Lite här och där dyker det upp figurer från David Simons tidigare serie men den viktigaste har glömts bort. Clark Johnson, som i Homicide: Life on the Streets spelade Meldrick Lewis, är tidningsredaktören Gus Haynes. Richard Belzer som var John Munch i Homicide susar förbi, sittandes i en bar, i det sista avsnittet. Han pratar om att han en gång i tiden ägde en bar, något han gjorde i den tidigare nämnda serien. Men favoriten Frank Pembleton, spelad av Andre Braugher syns aldrig till, med honom i The Wire hade det varit en klanderfri serie men nu finns den lilla sprickan som aldrig kommer låta den nå perfektion.

Varje gång jag hör Ray Romanos efternamn kommer jag alltid att tänka på den omåttligt dåliga filmen Corky Romano med den lilla killen från A Night at the Roxbury i huvudrollen. I Rays nya egenskapade serie, Men of a Certain Age, stillas äntligen mitt begär efter Andre Braugher, han spelar Owen, en av tre kompisar som har börjat komma till insikt om att livet har sprungit ifrån dem och lämnat dem bakom som åskådare. Vi ser dem i deras vardagliga liv, njutandes av de små segrar som gör deras liv värt att leva, även om det är pyrrussegrar. Braugher har gått upp en del i vikt sen jag sist såg honom i filmen All the Rage, i vilken han är en homosexuell kille vars partner spelas av David Schwimmer, men det gör honom bara ännu bättre för rollen som den nedtryckta flerbarnspappan som fortfarande letar efter sin plats i livet.

I det senaste avsnittet ska han försvara sin plats som hemmets herre mot sin översittande far och det omedgörliga stadsbyggnadskontoret. När han äter frukost med sina två bästisar säger Joe, karaktären som spelas av Ray, att den bästa scenen i Rocky är när Rocky säger om Adrian att deras kärlek till varandra bygger på att de fyller varandras luckor. Självfallet säger de andra emot, trappscenen eller flertalet boxningssekvenser är bättre scener än den, de kommer inte ens ihåg den scenen Joe pratar om. Joe replikerar då med att låten som spelas i den scenen, The Final Bell, också är den bästa, varpå han blir utskrattad och tillsagd att Gonna Fly Now är den bästa låten.

Owen går till kommunalhuset i ett sista desperat försök att övertala dem till att låta honom fortsätta bygget på sitt hus och därmed få en möjlighet att äntligen visa sin far att han är värdig att kallas son. Vi ser inte vad som slutligen händer där inne men han kommer ut med händerna i vädret vid toppen av kommunalhusets trappa till The Final Bell, ett av de finaste avsluten på ett avsnitt jag upplevt, nästan i samma klass som avlutningen på Six Feet Under trots att det bara gått fem avsnitt. Det är inte den sista klockan som slår, det här är bara början på Owens liv, ett liv som inte definieras av hur mycket tid han har slösat bort utan som definieras av vad han kommer att göra med sina sista, vikitigaste, år i livet.

Sektens flugsmälla

2010-01-05T17:31:00.006+01:00

Hirokazu Koreedas Distance gick igår på tv-kanalen Silver - en film som på intressant vis skildrar japanska filmens eviga uppgörelse mellan tradition och modernitet.

Regissörens rötter som dokumentärfilmare ter sig starkare här än i någon annan av hans spelfilmer. Kamerans blick ramar in reaktionerna, i ett zoomarbete som lätt förknippas med dokumentärpraktik. I de många exteriöra scenerna - i skogen, där sektmedlemmars anhöriga befinner sig för att sörja - skapas en trivsam tristess. Långa tagningar, som egentligen inte fyller större funktion än att de låter publiken vara med. Se färdsträckorna, höra kommentarerna - framför allt se och höra det som inte sägs, hörs och görs.

På så sätt kan det göras argument för hur den övervakande moderniteten i allmänhet, kameran i synnerhet, i sin upptagning ger falsk förhoppningar om aktivitet. Bara för att rec-knappen är intryckt fångas något - men Koreeda gör poäng av hur kamerans röda lampa också påminner om det osagda. I det här fallet en grupp människor som funnit trygghet i en kollektiv passivitet, förblindade av uppfattningen att de bearbetar ett trauma.

Allteftersom karaktärerna närmar sig uppgörelsen med det förflutna och sig själva övergår estetiken till mer spelfilmskonventionell. Dels för att den i högre grad utspelar sig inomhus, med ökat fokus kring kompositioner och skådespelarinsatser. Bildspråket tämjs och flugan slås slutligen mot väggen. Ta en titt på den döda insekten, så ser du hur modernitetens sanningsanspråk kvävs till döds och tonar bort som illusion.

En fet kraschlandning

2010-01-05T01:15:00.005+01:00

Sex år efter att Robert Zemeckis gjorde Forrest Gump var det premiär för hans film Cast Away, återigen med Tom Hanks i huvudrollen. Hur jag trodde att en film endast innehållande Tom Hanks på en öde ö skulle vara bra förstår jag inte, men likväl gjorde jag det.

Efter en trög början kommer delen när planet kraschar, ljudet i biografen fick allt att kännas som att det var jag i min biostol som höll på att gå ner för nödlandning. Det var då ganska nytt med det mer avancerade ljudet så jag blev överraskad av den fysiska påverkan det hade på mig, bröstkorgen hoppade till och mitt hjärta började slå fortare, nu började jag tro att filmen skulle bli så bra som jag hoppats, men det var den inte.

Efter kraschen är det en enda lång reklamfilm för Spalding och FedEx. Hur någon kan ta mina pengar och sedan visa en lång tröttsam reklamfilm är oförskämt och fel, det känns smutsigt att någon som jobbar inom filmkonsten kan sälja hela sin idé till företag så att de sedan kan sälja den till mig och sedan kalla det film. Lite reklam här och där förstår jag kan behövas för att få in pengar men när det är så överbelamrat med kommersiella budskap som i Cast Away finns det ingen ursäkt. Fult är vad det är!

Häromdagen såg jag Up in the Air av Jason Reitman och hade blandade förväntningar. Trailern såg inget vidare ut men den är en av de stora favoriterna inför Golden Globe galan, hans första film var enormt överskattad men han är son till Ivan Reitman. Som sagt blandade känslor inför visningen.

Det som var filmen The Messengers problem var dess oförmåga att gå djupt i det som framställdes, för mig hade den varit mycket bättre om det hade varit en lång variant av In Treatment, då hade vi fått en chans att se in i människornas privatliv och fått uppleva deras helt genuina känslor som endast kan uppstå av den stress som extrema krissituationer framkallar. I Up in the Air ges vi återigen en chans att blicka in i det privata men istället för dödens påverkan på anhöriga ser vi folk bli avskedade i krisens USA. När personer beter sig irrationellt blir det alltid lite kul, även när det är hemskt tycker jag att det har en liten gnutta av nöje i sig.

Den förste att bli avskedad spelas av Zach Galifianakis, för er som läst Weird Science vet ni vem han är, han är personifieringen av avskalad humor, hans sista andetag i livet skulle framstå som kul. Här blir han förtvivlad och nedbruten över det världsomskakande som händer honom, men det är fortfarande väldigt roligt. Efter honom följer flertalet fler uppsägningar och nu börjar jag känna allvaret i det roliga, det smyger upp bakom mig och sticker mig i ryggen med dess sylvassa kanter. Jag skäms över att ha skrattat dessa människor rätt i ansiktet i deras livs kanske mest hemska situation.

Men där tar det slut på det roliga och det allvarliga. Reitman vågar inte hålla sig kvar i allvaret och det utvecklar sig till en klyscha av den överanvända och hippa indie-drama-komedi-genren. Det som ska vara lite snygga klipp när George Clooney packar sin väska ser mest ut som en direkt kopia av scenerna i Requiem for a Dream när Marlon Wayans och Jared Leto skjuter upp. det görs en förstärkning av ljuden och klipp som framställer händelserna som om de vore en del av en illustrerad beskrivning av hur man går till väga för att injicera heroin, eller som i det här fallet att packa en väska effektivt. Inget ont bekommer personerna i filmen, ett självmord borstas av som vore det en fluga och förskjutning av familjen förlåts med en kindpuss.

Filmens kontenta är att utan en familj, kärnfamilj, är du olycklig, inte särskilt modernt, inte för att man kan vänta sig så mycket mer av en regissör vars förra film handlade om en tonåring som valde att behålla barnet hon blivit gravid med. Att stå emot de onda makter som tvingar unga mödrar till abort. Visst jag inser att jag är onödigt gnällig för det är inte en dålig film, men det är en film som lämnar en med en besk eftersmak, om inte för det ålderdomliga temat förklätt i en hipp kostym så för det väldiga reklaminnehållet. Det är värre än Cast Away, överallt pratas det om American Airlines, Hilton och en biluthyrningsfirma (jag tror det var Hertz…). Den borde inte få tävla mot de andra filmerna i Golden Globe eller Oscars-galan, den borde vara med i cannes på reklamfilmsfestivalen, där åskådarna oavbrutet förväntar sig att få multinationella företags budskap slängda i ansiktet, här känns det som att bli spottad i ansiktet.

/ Jonas

Week End: v. 1

2010-01-03T20:18:00.005+01:00

Lister, lister, lister!
Om ni nu trodde att allt listsnack skulle vara över nu trodde ni fel. Vi har inte ens påbörjat DVD-listorna än. Sight and Sound har frågat några kritiker vilka DVD:er de var mest nöjda med under 2009. Det var lite förvånande att se hur både Second Run och Masters of Cinema blivit populärare än Criterion.

Filmerna och DVD-utgåvorna de flesta verkade gilla mest var MoCs satsning på Maurice Pialat, samt Second Runs utgåvor av Pedro Costas O Sangue och Vera Chytilovás Daisies. Jag har själv sett två av Pialat-filmerna och både filmerna och transfereringarna är utmärkta. Och detsamma gäller såklart O Sangue och Daisies. För er som är intresserade av Pedro Costa kan jag tipsa om hans Fountainhas-trilogi som kommer att släppas av Criterion den trettionde mars.

Mer listor blir det. Jag har själv knåpat ihop en liten lista med filmer man bör se fram emot. Om ni tycker jag missat något få ni gärna skriva det i rutan här nedanför.

Verklighetens filmkritiker
Att ett mikrokrig bröt ut förra veckan mellan Hynek Pallas och Erik Helmersson angående Helmerssons (enligt Pallas) undermåliga Vita Bandet-recension har väl ingen missat? The Alan Smithees hejar självfallet på Pallas i denna fråga, och undertecknad tycker sig känna igen vissa av Helmerssons argument från en debatt som ägde rum för inte alltför länge sedan.

WHAAAAAA!
Kanal5 ska inom kort visa några filmer de programmerat under rubriken "Skrikfilmer". Om det existerar en sådan genre måste den var den sämsta som finns. Oavsett om det gäller Fassbinders Bolwieser eller Ace Ventura-filmerna finns det inget som suger musten ur mig som dessa hysteriska skrikfilmer. Tacka vet jag Whit Stillman, Robert Bresson eller träiga kostymdramer om den franska revolutionen.

Påfågelns längtan

2010-01-02T21:24:00.008+01:00

Nu ska jag pinka in lite i Jonas revir när jag för en gångs skull sett något på den lilla flimrande burken med hoptryckta gubbar på. Ett av de få program jag följer är Stjärnorna på slottet, men det gör jag helhjärtat. Kvällens avsnitt var ett ovanligt gripande sådant där Björn Ranelid återigen fick tala ut om den mediala mobbningen, och inte ett öga var torrt. Visst förefaller mannen ganska självgod och uppblåst, men vad ger det belackarna för rätt att gå till attack mot hans utseende?

Österlen

Stängde man inte av sin digitaltevebox snabbt nog utsattes man för mer ytligheter. Filmen Darling må vara en ganska träffande skildring av stureplans mentala istid, eller nåt, men jag kan verkligen inte stå ut med hur Johan Kling skriver sina karaktärer med ett sådant förakt. Att endast skapa figurer att ogilla och skratta åt, framstår för mig oerhört främmande.

Avslutningsvis vill jag cittera Willy Kyrklund, som i sin tur citterar Karin Boye.

Vart går all sång, som blir kvävd och inne-
stängd?
Vart går all längtan, som når ingenting?
Kanhända, den i mullen och vattnet ligger
mängd.
Kanhända den viner i vinden omkring.

Dina byxor brinner

2010-01-02T16:20:00.007+01:00

Att se Ricky Gervais på scen är något fantastiskt, hans komiska talang är olik alla hans kollegors. När han står inför flera tusen åskådare och berättar om när Hitler träffade Nietzsche kunde jag inte skuta skratta, hans komik ligger ofta inte i det språkliga, det är hans nedskalade mimik som ger orden en mening. I The Office fick han och Stephen Merchant mer eller mindre fritt att göra vad de ville och det blev genialisk teveunderhållning. I hans senare amerikanska produktioner har han sett plågsamt tillbakhållen ut. Han ser inte lika fri ut som han gör på scen eller i kontorets landskap. När han nu kommer med en ny film där han både har skrivit manus och regisserat borde väl bojorna vara borta, men det är de inte.

The Invention of Lying börjar mycket lovande och de första 20 minuterna är det som att Gervais är tillbaka, om än inte helt så i alla fall en liten bit tillbaka. Men efter den grymma starten visar sig detta bara vara en ordinär sentimental smörja. Dock en smörja med sköna skådisar (Louis C.K.., Tina Fey, Jonah Hill, Rob Lowe, Edward Norton, Philip Seymour Hoffman och fler).

Filmen handlar om ett samhälle där ingen kan ljuga, deras hjärna funkar helt enkelt inte så. Det behövs inga intyg eller legitimationer, om någon säger något så är det ju sant. I en värld utan lögner kan en lögnare vara kung.

Den komiska tajmingen är helt frånvarande och det känns som en bra idé som inte riktigt funkar som en hel film men som hade passat för halvtimmesformatet. Merchant är inte med i manusskrivandet och inte heller regin, och det märks. Det är många som får sig en känga, bland annat religionen och det hårda företagslivet men det är gjort på ett så talanglöst och ointressant sätt att jag tvivlar på att någon kommer bry sig. Är Merchant vad Larry David var för Seinfeld, den som tillförde det originella och trilskna? Jag undrar varför inte Merchant var med på denna film, kan han månne tyckt att den var för dålig? I år kommer Cemetery Junction skriven och regisserad av Gervais/Merchant, först då får vi döma Gervais talang, detta kändes mest som en inkomst för honom och hamnar därför i samma kategori som Night at the Museum 2 och Ghost Town.

/ Jonas

Ett förlorat slag

2010-01-02T15:53:00.007+01:00

Oren Moverman skrev manus till I’m Not There så när jag skulle se hans regidebut väntade jag mig en intresseväckande film. Visserligen anser jag att I’m Not There är rejält överskattad men den är åtminstone nyskapande och hyffsat intressant. Filmen handlar om två militärer som åker ut till anhöriga till döda soldater och delger dem om deras älskades död. En död som skett i krig, ett krig som de flesta inte längre känner är värt att utkämpa. Den ena i gruppen är Will Montgomery (Ben Foster), en krigshjälte som efter sitt heroiska dåd har satts på hemmatjänst på grund av sitt skadade öga. Hans överordnade i den lilla tvåmannagruppen, Tony Stone (Woddy Harrelson), är en eldstridstörstande ensamvarg, en lögnande nykter alkoholist som ständigt försöker att ersätta spriten med allehanda kvinnor.

Det har saknats en film som visar upp hur civila påverkas av krig, hur hårt de på hemmaplan drabbas av krigsmaktens hjärtlösa inställning. Vi ser en pappa, Steve Buscemi, som inte kan hålla sin avsky dold när han får höra om sin sons död. Han spottar på Will och frågar varför inte han är där, varför skulle just hans son dö. Trädet i hans trädgård är lika gammalt men det lever än, det har inte behövt utstå samhällets hårda prövningar. Trädet står utan ett kollektivt skydd, men priset för ett skyddsnät är så stort att alla invånare går med själslig och kroppslig förlust. Invånarnas strid mot de fåtaliga som klarar att överleva och frodas i en miljö där minniskans liv har ett pris, är på väg att förloras.

Såg just klart The Wire och även om kriget i Irak och afghanistan bara är en liten, liten sidostory i den sista säsongen så visar de upp en hårdare och mer sann sida av det som pågår. På grund av det lilla finns det ingen möjlighet att visa upp flera sidor, vi får endast ta del av en veterans korta historia. Det känns ärligt när en människa pratar till oss, inte när det är som i The Messenger, att de försöker läxa upp oss.

The Messenger vill så gärna vara viktig och till viss del är den det men den vill för mycket och glömmer bort hjärtat på vägen. Det händer så mycket att vi aldrig får en chans att lära känna någon i filmen. Will blir kär i en änka men han sånger och kval över den förbjudna kärleken ges aldrig någon tid, vi vet att den är där men tillåts inte förstå den. Istället för att visa många olika händelseförlopp hade jag velat ha en eller två. Moverman är något bra på spåren men hade behövt renodla det mer, vågat lita på det lilla och låtit tiden kännas lite mer. Nu känns det som filmen fort är slut, i vissa filmer är det bra om tiden går fort (t.ex. Avatar) men i en film som vill skildra leda och uppgivenhet behöver tiden kännas, åskådaren måste få uppleva hur tiden tär och tvingar fram förändring, bra som dålig.

/ Jonas

My fireworks at the end of the day

2010-01-01T02:09:00.018+01:00

Denna nyårsafton har jag spenderat tillsammans med en vomiterande syster och årtiondets sjätte bästa film Dancer in the Dark. Sämre sällskap kan man ju ha. Lars von Triers mästerliga melodram grep mig precis lika hårt denna gång som jag minns att den gjorde förra gången.

Jag uppskattar mycket hur ingenting i filmen är perfekt, förutom känslouttrycken. Det finns fula bilder, hål i intrigen och halvlyckat skådespel. Däremot finns det inte en enda falsk ton, inte en enda pil som missar hjärtat. Redan bespottade The Imaginarium of Doctor Parnassus kan ta sig i brasan vad det gäller påvisandet av fantasins kraft. Den som inte fäller en tår när Selma med snaran kring halsen slutligen tar sången ut ur drömmen, torde ha ett hjärta av sten. Selma, det skulle jag nog faktiskt kunna döpa min dotter till inser jag nu.

Nämnas bör i förbifarten att jag likt alla andra år sammanställt en ödmjuk lista över mina västerländska favoritbiofilmer från året som gått. På tellusfilm hittar du denna.

Till Svennarnas land

2009-12-30T10:40:00.008+01:00

Det har varit en längre paus från min sida på grund av en överhängande tenta och en tripp till landet, men nu ska jag förhoppningsvis lyckas få lite bättre kontinuitet. Jag tänkte gå igenom de två ensamma saker som drabbat mig i den rörliga bildens värld, de senaste dagarna, i kortfattad form.

Where the Wild Things Are, eller Till vildingarnas land som den heter i Sverige, sågs av mig för ett kort tag sedan och den har så sakteliga sjunkit in. Har inte riktigt kunnat ha en ordentlig åsikt innan då den får mig att känna en hel del nostalgi över den försvunna barndomen. Inser nu att det inte är min uppväxt som gör att jag känner så, det är protagonisten Max och Spike Jones skildring av ett barn och hans värld som fått mig att fullständigt identifiera mig med den fiktiva realm som framställs.

Det är lugnt, långsamt och ibland helt stilla. Max och hans monster går genom den ödsliga och till viss del förstörda skogen, de traskar genom öknen, bygger ett hem åt sig själva, ett bo som ska hysa dem alla, och allt detta visas upp som vore det en hemmadokumentär av ett barn, men istället för en kamera har den lilla förkroppsligat teorin om Camera-stylo och använt sin hjärna för att uppta det fantastiska som överallt flyter omkring runt oss. Hans sinne är inte färgat av profitens lustar eller smittad av avundsjukans virus, han är ren och ser världen för vad den borde vara och inte för vad den är.

Den bör ses av alla när den går upp på bio! Bli ledsna och glada och nostalgiska och förundrade och häpna och förälskade och…

HOCKEY. Igår natt var det hockey på tv, junior-vm, Sverige mot Ryssland. På förhand skulle det bli en jämn match och det blev det, även om Sverige var det bättre laget så var spänningen konstant närvarande. En bra kamp är mer spännande än den mest rafflande thriller som gjorts. Trots att det blev 4-1 i nattens batalj satt jag ihopkrypen i soffans hörn och led av ängslan, vi behövde målskillnaden och vinsten om vi ska kunna vara hyffsat säkra på att vinna gruppen och slippa spela kvartsfinal. På nyårsafton är det dags igen, då för den klassiska matchen mellan Sverige och Finland. Heja Sverige!!

/ Jonas

pannkaka igen!

2009-12-28T11:53:00.012+01:00

I dag är det CDON som står för lustifikationerna då de har separerat Fassbinders mästerverk Petra von Kants bittra tårar till två filmer. Den första, Petra von Kant, innebär kanske inte så mycket nytt under solen, men Bittra tårar låter onekligen som en spännande film.

länk till skrattfesten!

Week End: v. 52

2009-12-27T17:10:00.000+01:00

De senaste veckorna har vi nästintill dränkts i topplistor, både vad gäller årets och decenniets bästa filmer. Jag gillar egentligen listor, men tycker att de som sammanställs av svenska kritiker inte är särskilt intressanta, dels för att det krävs lite energi att se andra filmer än de som visas på biograferna, men även för att många av dem inte verkar ha något vidare intresse av filmer från andra länder än västerländska.

Jag hade en liten dust med Emma Gray Munthe (som jag tycker är en bra kritiker, tro inte annat), på hennes blogg. Emmas lista, och alla andra på sidan nollnollfilm.se består till 95% av filmer från U.S.A. och Europa. Jag föreslog kvotering för att råda bot på problemet, men så extrema behöver vi inte vara om vi bara ägnar lite energi åt filmer som inte har svensk biodistribution. Men tyvärr verkar vissa kritiker inte ens se att problemet existerar.

Annars har det varit en rätt slö nyhetsvecka. Det är juletid och folk sitter hemma och tittar på Disney, Per Oscarsson, en kommunist och Sagan om Ringen. Vad den sista har där att göra vill jag inte ens spekulera i. Annat ser vi i staterna där folk besöker biografen som om den skulle stängas år 2010. Vem var det som påstod att biografen var död?

The Alan Smithees önskar alla läsare ett gott nytt år och vill såklart rekommendera Frank Capras It's a Wonderful Life som visas på tv på nyårsafton.

Innerligheter och ytterligheter

2009-12-24T10:11:00.001+01:00

"Never knew such silence. The earth might be uninhabited."

Detta säger den gode gamle herr Krapp i Becketts enaktare. Detta är också orden på mina läppar när jag denna julaftonsmorgon förstrött klickar mig runt på internet. Därför tänkte jag råda bot på denna olidliga tystnad, och begåva fans av The Alan Smithees med en trevlig julklapp i form av ett par lättviktiga reflektioner.

Imorgon, juldagen, rullar ett gäng filmer upp på biograferna. Av dessa är Coenbrödernas högintressanta "A Serious Man" helt klart att föredraga. Denna film har tillräckligt med lättillgängligt tankegods att räcka och bli över hela jullovet.

Den som istället vill ha lite gammal hederlig huvudverk bör spana in Terry Gilliams vedervärdiga "The imaginarium of Doctor Parnassus" som vår teammedlem Stefan obegripligt nog belönade med en tumme upp på sitt älskade Film.nu. Denna film handlar om hur vår samtid har förlorat viljan och förmågan att hänge oss åt fantasin och sagorna, något som jag inte har svårt att förstå då imaginariumet i detta fall gestaltas på ett så plastigt och oinbjudande sätt.

En freeze-frame ur "The imaginarium of Doctor Parnassus"

Jag finner det förljuget att filmer såsom denna och "Avatar" förespråkar innerlighet, men i sig bara är yta och teknik. Jag önskar mig i julklapp en film där människan som ser filmen får stå för fantiserandet, och inte en dator utan estetiskt sinne. Jag önskar mig "A Serious Man".

Filmåret hittills

2009-12-21T17:05:00.000+01:00

Jag är Sebastian Lindvall, personen som placerats allra sist på listan av skribenterna. Och som en Rocky ska jag slå underifrån, så småningom, men börjar med det allra sämst tänkbara debutinlägget.

Sedan 1 januari har jag skrivit upp varenda film jag sett, som borde vara lika lång som önskelistan. Istället blev misshandlades filmrutinerna någon gång i höstas, när jag bestämde mig för att kombinera studier med filmfestival. Med andra ord, jag ägnade mitt liv åt allt som har med film att göra förutom just att se film. Hur som helst, för att summera mitt filmår tänkte jag sammanställa var 50:e film till en lista för att se hur min utveckling som cinefil ser ut.

1. ”Surveillance” (Jennifer Lynch, 2008)
Intressant att se den bara som hälsosam check-up på galenpannan bakom katastrofala, tantsnusk-soft lightade tortyrromansen ”Boxing Helena”. Sedan är hon Davids dotter – en avkomma från mannen som 1977 avskräckte en hel art house-publik från att skaffa barn.

50. ”The Life Before Her Eyes” (jag vägrar göra en IMDb-sökning för den filmens skull)
Den får ”Polytechnique” att verka genomtänkt. Och Uma Thurman ska ju inte vara seriös, den där Petronellan med Bambis uthuggna ögon…

100. ”Hellbound: Hellraiser 2” (Tony Randel, 1988)
Pinhead är ungefär lika elak som alltid. Och jag gillar't.

150. ”Antichrist” (Lars von Trier, 2009)
Jag har alltid uppskattat djur som talar människospråk. Och föräldrar som är villiga att visa barnen var skåpet ska stå. Om von Trier nu lik förbannat ska vara kontroversiell, väljer jag att läsa filmen som ett inlägg i debatten om varför vi bör få aga barn. Danskjäveln får skylla sig själv.

200. ”The Bow” (Kim Ki-Duk, 2005)
Ibland blir det sentimentala så förutsägbart i den sydkoreanska melankolikerns filmer, men det är väldigt vackert och snyggt. Jag har för mig att jag till och med grät en skvätt.

250. ”Rebel Without a Cause” (Nicholas Ray, 1955)
James Dean är perfekta exemplet på hur patetiskt method acting kan se ut, men annars är Rays film en vacker skildring av vilsna t-shirtgenerationen, som bär stilettkniv bara för att skära sig mot radhusidyllen.

300. ”White Lightnin’” (Dominic Murphy, 2009)
Om jag inte minns fel är det grundaren bakom Vice som snickrat ihop den här soppan. Det är en hyllning till redneckkultur, som i början är riktigt rolig med en alldeles underbart sliten Carrie Fisher. Men i slutet var jag ungefär lika koncentrerad som multiplexpubliken på museum.

Slutord: Nästa filmår lär ju i alla fall inte bli sämre.

/Sebastian Lindvall

00-talets bästa!

2009-12-21T16:39:00.000+01:00

God afton herrar och fruar, och djupt välkomna till den här nya bloggen ni ska gå in på tre gånger varje dag under resten av era liv. Mitt namn är Kim Ekberg, det stavas som det låter, jag är en cineast och cinefil. Till skillnad från Jonas som redan har tjuvstartat skriverierna kommer jag att fokusera på filmer som man ser på den vita duken. Nu får ni se en bild på mig, så ni inte tror att jag är en pedofil.

Jag inleder storstilat med att slå på den stora trumman i form av en skrämmande eurocentrerad och mansdominerad lista över det döende decenniets mest framstående filmer. För att sopa förtiden under mattan och i framtiden fokusera på nuet. Jag har skrivit listan på ett maximalt spännande vis, nedifrån och upp. Varje film är skriven med sin originaltitel, och ackompanjeras av en infantil kommentar. Listan är skriven på en haug och jag ska inte säga att jag kommer stå bakom den i alla lägen. Jag har också valt att inte låta en auteur få ha med mer än en film. Men nog med snacket: över till verkstan:

10.The Fountain
Denna mustigt spirituella upplevelse är så vacker att jag får en liten tår i ögat, som jag snabbt torkar bort, varje gång jag ser den.

9.Unser täglich brot
En av deceniets livsavgörande rullar, eftersom den fick mig att gå veggie.

8.There will be Blood
En strålande uppvisning i den gamla skolans filmhantverk.

7.Werckmeister harmóniák
Långsamt filmskapande när det är som störst, bäst och vackrast. (och långsammast)

6.Dancer in the dark
Den som inte gråter på slutet av den här är en psykopat. En film som förmedlar känslor på ett sätt bara film kan.

5.L'enfant
Bressons arv kläs in i en tidsenlig kostym av realistisk misär, och utgör en av tvåtusentalets mest samlade filmupplevelser.

4.La science des rêves
Det här kunde, och borde kanske, varit "Eternal Sunshine". Men nu låter jag hjärtat styra och väljer istället den här vackra filmen om nattdrömmar och dagdrömmar.

3.Sånger från andra våningen
Det här, på senare år, förbisedda ståtverket säger en skrämmande del om Sveriges tillstånd, och mänskligheten i stort.

2.Das weisse Band
Sent omsider belönades världen med denna profetiska film. Ett stycke filmhistoria att vara gravt tacksam över.

1.The Life Aquatic with Steve Zissou
Wes Andersons mästerverk har allt en människa kan behöva. Hjärta och hjärna, action och kärlek. Man kan se den många gånger och på olika sätt. Man läsa in en massa skit mellan raderna om man nu vill det. Den har bra musik och fina bilder.

Vinden har inte vänt

2009-12-21T12:15:00.000+01:00

En del filmer man ser har man inte hört talas om innan ens sinnen tar in dem, oftast är de dåliga men ibland, vid ett fåtal nogräknade tillfällen, överraskar de. Ett exempel på en film som gjorde mig exceptionellt glad var Election av Alexander Payne. Redan i dess öppning började jag ana att detta kunde vara en av dessa sällsynta stunder när en ny favorit dök upp från ingenstans och krossade det mesta i sin genre.

Reese Witherspoon är helt perfekt för rollen som den vidriga besserwissern, Tracy Flick, som gör allt för att bli elevrådsordförande och komma in på ett bra universitet där folk äntligen kommer förstå henne. Valet att lyfta fram Tracy, den duktiga och nördiga eleven, som den onda var minst sagt oväntat. Jim McAllisters (Matthew Broderick) bästa vän i filmen, Dave Novotny (Mark Harelik), får sparken från sin lärartjänst för att han vid otaliga tillfällen har haft sex med Tracy. Mark Helik spelar för övrigt rollen som chef för forskarinstitutionen i Big Bang Theory. Efter den filmen håller jag alltid ett öga på vad Matthew Broderick och Alexander Payne har i kikaren och de har nästan aldrig svikit mig. På köpet kom också en nyvunnen respekt för Reese Witherspoon.

Igår natt satte jag på den nya indiekomedin Weather Girl, hoppades att den skulle vara bättre än jag trodde. Öppningen var fenomenal och jag nästan rös av lycka över chansen att jag hade hittat en oslipad diamant. För er som sett alla avsnitt av CSI och nu gått över till NCIS kan jag med glädje avslöja att Mark Harmon har en hyfsta stor roll i Weather Girl. Han spelar nyhetsankaret Dale, en ytlig och själlös karriärist med en total avsaknad av empati. Öppningsscenen är grymt bra, kameran hoppar mellan olika skeenden på tevestationen i sökandet efter den frånvarande vädertjejen. En assistent kommer fram till Dale för att fråga om han kan tänkas veta var hon är. Helt plötslig framstår Mark Harmon som en stjärna, inte bara som en före detta ”man of the year” som nu blivit för gammal för att spela söt i diverse simpla komedier. Han ser ut och för sig som en blandning av Alec Baldwins karaktär Blake i Glengarry Glen Ross och Tom Cruise roll som den negligerade sonen Frank T.J. Mackey i Magnolia. Som om han vore Blakes bror och Mackey vore hans son, psykiskt förstörda nästintill oigenkännbarhet av den hårda värld vi lever i, det samhälle som gladeligen tuggar i sig de rättframma och spottar ut dem som fega vrak utan ett uns medkänsla eller mänsklig förståelse.

Efter den galet starka öppningen går det dock snabbt neråt, storyn är ointressant och huvudkaraktärerna oengagerande. Filmens behållning blir dock alla de karaktärer runt omkring huvudstoryn, en fest för oss teveälskare. Som nyhetsprogrammets producent ser vi Lucas Fleischer som tidigare spelat Veronika Mars pappa. Kaitlin Olson, Dee i It’s Always Sunny in Philadelphia och Larry Davids frus syster i Curb Your Enthusiasm, är ett alkoholiserat nyhetsankare på dekis. Jon Cryer, Alan i Two and a Half Men, spelar samma roll som i serien fast med pengar (även med pengar har han ingen förmåga att ragga på tjejer, han blir bara ännu lite äckligare, något han måste dölja i serien på grund av hans pengasituation) och slutligen även den alltid lika roliga Jane Lynch, lesbisk hundtränare i Best in Show, servitör i Party Down och maskulin idrottslärare i den sunkiga serien Glee.

Det blev då inte mer än en stereotypisk romantisk komedi men hoppet lever kvar, jag förtsätter leta efter nästa Election med en oavbrutet jovialisk inställning.

/Jonas

Dåligt producerad smörja

2009-12-21T00:42:00.000+01:00

Rysare, skräck eller splatter, kärt och hatat barn har många namn. Vilket namn man än väljer på genren så är det en som många har en åsikt om, för vissa är det en styggelse och för andra en rent eskapistisk upplevelse som spelar på människans allra mest grundläggande känslor.

I dokumentären Going To Pieces försöker regissören och de inblandade visa hur viktig skräckfilmen, som jag väljer att kalla den, är i filmvärlden och att den är här för att stanna. De vill att skräck ska tas på allvar men vågar ändå inte själva ta det seriöst, jag upplever det som att de har en underliggande rädsla för att om de kommunicerar en större seriositet kan de avskräcka vissa tittare men också bli lättare måltavlor för kritikerna.

Jag, och många med mig, är ett fan av det morbida, dock inte ett proffs men en glad amatör som ser det jag kommer över men inte söker med ljus och lykta efter de mest obskyra filmerna. Regissören Jeff McQueen skjuter sig själv i foten när han söker övertyga oss om att de faktiskt är duktiga och tar sitt jobb på allvar. Nyligen utgivna filmer såsom Eden Lake, The Descent, Drag Me to Hell och Martyrs har redan revitaliserat genren och övertygat publiken och kritikerna om dess utomordentlighet. Om målet med dokumentären var att sparka in öppna dörrar har de lyckats men jag ställer mig tveksam till att så var fallet.

Att många rysare har kommit under en tid när filmare ville utrycka sig politiskt och fann att de så kunde göra med den billiga skräckfilmen går McQueen helt förbi. Likt andra billiga, men ända vinstinbringande, genrer har skräckfilmen i många fall fungerat som en plantskola där en regissör kan visa sina kunskaper för att sedan plockas upp av de stora killarna i Hollywood, med större skådisar och högre budget. Sam Raimi fick göra Spiderman, Peter Jackson gjorde Sagan om ringen och Guillermo Del Toro regisserade Hellboy och Pans labyrint, utanför detta kan också sägas att en så pass väl ansedd regissör som Alejandro Amenabar började sin karriär med att göra skräckfilm, The Others blev hans stora genombrott för den breda publiken, och innan dess hade han gjort två andra rysare på sitt moderspråk.

Det behövs ingen dålig dokumentär av någon klåpig amatörfilmare för att övertyga mig om skräckfilmens storhet, den är redan uppenbar. Det jag däremot skulle behöva är färre dåliga dokumentärer och det inkluderar SVTs taffliga försök Skräckministeriet.

/Jonas

Week End: v. 51

2009-12-20T22:15:00.000+01:00

Jag vet att få personer har tid till att ta in all den information som flyter runt i cyberrymden och ibland fastnar på papperslappar som kastas in i våra brevinkast mitt i natten. Därför har jag tänkt att jag varje söndag ska skriva lite om vad som sagts och vad som hänt under den gångna vecka. Konceptet är stulet från theauteurs.com, där Glenn Kenny gör exakt samma sak, fast lite bättre såklart.
Se dessa inlägg som en chans att "catcha up" och kanske diskutera veckans händelser.
Låt oss börja.

Tittade jag precis på Debatt där man diskuterade Tiger Woods och Elins Nordegrens äktenskapskris? Man kunde önska att folk var lika villiga att debattera Michael Haneke, och inte bara prisa honom och hans senaste film Det Vita Bandet. Själv var jag inte helt övertygad om filmens storhet. Visserligen är filmen mästerligt filmad, ljudlagd och yada yada. Men Hanekes försök till att skildra någon slags mänsklig värme klingade falskt i mina öron. Jag tänker särskilt på alla übersöta barn och på scenen där Läraren träffar sin älskade för första gången. Kom igen, i Hanekes värld finns det två känslor, panik och ångest. Det ska bli roligt att se vad Haneke hittar på härnäst. Håller den sadistiske misantropen på att mjukna månntro?

Nej, nog om Haneke. Det verkar inte som jag är ensam om att vara lite trött på killen. Jag undrar vad som sades på DN's redaktion när Johan Croneman lämnade in recensionen av Det Vita Bandet… Hur som helst, Croneman skriver roligare än de flesta svenska filmkritiker, så jag står bakom honom vilken dag som helst. Speciellt när det kommer till hans strid mot Kjell Häglund, som jag är arg på av anledningar jag inte kommer ihåg. Det var något han skrev i våras, om jag minns rätt.

En annan av vinterns storfilmer heter Avatar. Trots att jag inte brukar tycka om rena spektakelfilmer föll ändå Avatar mig i smaken. Jag håller visserligen med Mårten Blomkvist om att det är lite fånigt att det alltid är en liten amerikansk jarhead som får leka hjälte, men det finns ändå tillräckligt mycket ekopropaganda för att rättfärdiga detta svulstiga spektakel.

Under veckan har två viktiga filmpersonligheter gått bort, Jennifer Jones och Robin Wood. Jones var kanske mest känd för att vara David O. Selznicks musa/partner. Undertecknad har dock inte sett något av Jones, men det är såklart alltid tråkigt när en old school-Hollywoodprofil dör. Hennes mest uppmärksammade roll var förmodligen den i King Vidors Duel in the Sun.

Robin Wood är en filmkritiker som ibland dyker upp på Cinematekets informationblad. Den redan nämnda Glenn Kenny skriver om Wood här. Själv har jag inte tillräckligt mycket förstahandserfarenhet av Woods arbete för att skriva något vettigt om det.

Vad ska man tycka om Biografbyråns uttalande om att eventuellt införa en 18-årsgräns på alla "farliga filmer"? Någon har tydligen sett för mycket Haneke. Censur löser inga problem, kunskap löser problem.

Slutligen, mer DN. Visste ni att Isaach De Bankolé var med i Wu-Tang Clan? Eller… Kanske det bara är så att alla svarta ser likadana ut för arbetarna på DN's redaktion, som i fredags misstog RZA för Bankolé i en liten notis om Ghost Dog.

Uppdatering: Det var inte två utan tre viktiga filmpersonligheter som gått bort nu i veckan. Brittany Murphy kanske inte var lika viktig som Robin Wood ur ett filmhistoriskt perspektiv, men jag tycker ändå att hennes arbete inom filmen förtjänar att lyftas fram. Speciellt hennes roll i skitfilmen Don't Say a Word, som av någon anledning etsat sig fast i mitt minne trots att jag inte sett filmen på typ 10 år.
Oscarsgalans nekrologivideo kommer vara lång detta år.

The Big Bang Theory

2009-12-17T22:53:00.000+01:00

När man går på universitet försvinner den allmänna kunskap man förut kunde få i skolan. den generella kunskapen i frågor om geografi, teknik, matematik och annat som går en förbi i den nischade högskolevärlden. Så var finns då den informationen att tillgå i ens vanliga ordinära liv. Självklart är det bara att gå in på Wikipedia men det är inte en del av lunken, det kräver att man aktivt går in och söker på ett specifikt ord. Lösningen på problemet är The Big Bang Theory och mer specifikt Sheldon Cooper.

Vid gårdagens omtitt på den första säsongen spreds information hej vilt och här efter följer ett fåtal av de kuriosa som jag kunde plocka upp.

1. Om man inte vill väcka en kvinna som sover ska man prata med en låg röst, de vaknar lättare av höga röster då det påminner mer om en bebis röst.

2. Uttrycket "sleep tight" kommer från när hushållen var väldiga och stora delar av samhället bodde trångt, alltså "sov trångt".

3. Problemet med teleporteringsmaskiner är att om de skulle fungera skulle människan ändå inte förflyttas till den nya platsen, hon skulle föstöras på den första platsen och skapas på nytt på den andra platsen.

4. Om du har en tidsmaskin och åker tillbaka till tionde mars 1876 för att närvara vid Graham Bells uppfinnande av telefonen och det första samtalet till Dr. Watson skulle du inte komma in i huset, Bels fru skulle inte höra dina knackningar på dörren, hon är nämligen döv.

5. En människas emotionella reaktioner härstammar från den primitiva delen av hjärnan kallad amygdala, medans talet är etablerat i den senare utvecklade neo kortex. Den tidigare kan övermanna den senare vid starka intryck och man kan då säga att man är tallös.

/Jonas

Monk

2009-12-16T22:36:00.000+01:00

Efter att ha följt Monk, USAs tolkning av den gamla brittiska allvetande deckaren, i åtta säsonger har det nu kommit till sitt slut. Adrians kamp mot baciller, stökighet, sprickor i gatan och annat farligt vårt samhälle innefattar har varit härlig att uppleva. Hans många och diversifierade psykosomatiska konstigheter har fått mina att kännas obetydliga i jämförelse. På sin höjd yttrar sig mina störningar eller ticks som hetsiga blinkningar.

Att han fann sin frus mördare var väl kul men längtan efter att veta vem som begått det hemska mordet var ingenting jämfört med den längtan som nu infinner sig när han inte längre kommer enzymera de annars tomma fredagskvällarna på amerikansk teve, speciellt när även Dollhouse nu försvinner.

Alla har väl någon gång drömt om att vara bäst på något och det är vad Adrian är, han är bäst på att lösa mordgåtor och suverän på att stoltsera och paradera sin skicklighet framför de mindre värdiga. Det behövs fler omnipotenta översittare i tevetablån, hej då Monk.

/ Jonas