Som ni märkt händer inte speciellt mycket här sedan en ganska lång tid tillbaka. Men förtrösta inte kära fanatiker, ty på ett eller annat vis lär detta formexperiment återupplivas inom en inte för avlägsen framtid. Sebastian och Stefan har nämligen skådats på stadens slaskigaste barer med anteckningsblock och ölkannor i högsta hugg. Arenan är ännu obestämd, men hur som helst lär det bli spektakulärt.
Tills dess:
R.I.P
torsdag 2 december 2010
torsdag 25 mars 2010
Week End: v. 11
Återigen ett något föresenat inlägg. Iband är det svårt att kombinera bloggskrivande och studier, speciellt i tentatider. Men ni får helt enkelt bear with me, som man säger västerut.
Mer gnäll om Cinemateket
Jag sitter med det nya Cinemateteketbladet i handen. Och jag vågar nu konstatera att det jag befarade i mitt förra inlägg stämmer. Cinemateket har blivit mer mainstream och struntar fullständigt i att visa mer svåråtkomlig film. vilket inte bör förväxlas med "svår" film.
De tre fyra serierna består av ett Kubrick-retrospektiv, ett Zetterling-retrospektiv, ett Deneuve-retrospektiv samt några filmer som går under rubriken "100 svenska filmer du måste se!". Jag vill börja med att understryka att jag anser det viktigt att se film på film på storduk. Men att köra tre retrospektiv av personer vars verk är (nästintill till fullo) representerade på DVD är fel väg att gå.
I tidningens ledare skriver Lova Hagfors följande om Mai Zetterling. "Flera av hennes filmer kan du bara se på duk, hos oss!". Om betoningen i denna mening ligger på "se" (och inte på "duk") så är detta en ren lögn. Fem av de sex filmer som Zetterling regisserat som visas under April finns på DVD. Älskande par, Flickorna och Nattlek har Sandrews gett ut under deras "Svenska Filmpärlor", och Amorosa är utgiven av samma bolag. Scrubbers finns utgiven av både Optimum och Anchor Bay och går alldeles utmärkt att importera. Och de två filmer som Zetterling skådespelade i finns båda utgivna på svensk DVD. Det vi har kvar att hurra över är Doktor Glas, som Cinemateket visade i vintras, samt kortfilmen The War Game, som jag tror inte finns att se på annat håll.
Ungefär samma visa kan vi tralla om Stanley Kubricks filmer. De större titlarna finns utgivna på svensk DVD, och de mindre (eller tidigare) måste importeras från utlandet. Detsamma kan sägas om de Deneuvefilmer som visas, och dessutom tror jag att Cinemateket visade ett retrospektiv med Deneuve förra året, men mitt minne kan spela mig ett spratt, och jag kan inte konfirmera detta eftersom jag inte började spara Cinemateketprogrammen förrän månaden efter Deneuve-serien förmodligen ägde rum.
Populär!
Vi får helt enkelt glädja oss med svenska stumfilmer, och de få svåråtkomliga filmerna som Cinemateket täpper luckorna med i deras numera tråkiga program.
Form vs. innehåll
På FLM-bloggen skriver Jonas Holmberg om att Erik Helmersson aktualiserat debatten om form kontra innehåll i sin recension av Ångrarna. Helmersson anser att svensk film ska fokusera på att berätta en stark historia, medan Holmberg vill se fler filmer av regissörer som vet att en films form bestämmer dess innehåll. Joan Didion slår huvudet på spiken när hon i artikeln Why I Write skriver, "to shift the structure of a sentence alters the meaning of that sentence, as definitely and inflexibly as the position of a camera alters the meaning of the object photographed".
Att detta inte är en självklarhet är ett universellt problem. Men här i Sverige tror jag att det dels bottnar i en, precis som Holmberg poängterar, manusbesatthet, men jag skulle även vilja skylla lite på DI, eftersom för dem "står berättelsen alltid i centrum". Är det bara en tillfällighet att nästan alla intressanta svenska filmer (som visas på biograf) kommer från västkusten? Dels är många filmarbetare skolade på DI, men så statuerar skolan också som exempel för mindre skolor.
Film på TV?
Filmkritik på tv är såklart är god idé. Man kan visa klipp, och tala om det man ser. Men denna idé har inte förvaltats särskilt väl. Oftast har man ofta valt att låta en recensent hålla ett tal inför kameran, vilket gjort det hela väldigt stelt, och dessutom gjort att själva kritiken kommit i skymundan för framträdandet av den. Filmkrönikan drogs med detta problem, som skulle kunnat haft sin lösning när Helena von Zweigbergk tog över, om hon nu hade varit en duktig kritiker, och förstått att det var Filmkrönikan och inte Söndagsöppet hon arbetade med.
Varför talar jag nu om detta? Jo, jag fick precis nys om att det amerikanska programmet At the Movies kommer att läggas ned i höst. Just när man bytt ut programledarna till två riktiga kritiker. Typiskt va?
AK 100
I förrgår skulle Akira Kurosawa fyllt 100 år, om han fortfarande hade varit vid liv. TheAlanSmithees hedrar den gamla mästaren i efterskott genom att minst en av oss bänkar oss framför televisionsapparaten och ser Den Vilda Flykten, som SVT visar 22:45.
Mer gnäll om Cinemateket
Jag sitter med det nya Cinemateteketbladet i handen. Och jag vågar nu konstatera att det jag befarade i mitt förra inlägg stämmer. Cinemateket har blivit mer mainstream och struntar fullständigt i att visa mer svåråtkomlig film. vilket inte bör förväxlas med "svår" film.
De tre fyra serierna består av ett Kubrick-retrospektiv, ett Zetterling-retrospektiv, ett Deneuve-retrospektiv samt några filmer som går under rubriken "100 svenska filmer du måste se!". Jag vill börja med att understryka att jag anser det viktigt att se film på film på storduk. Men att köra tre retrospektiv av personer vars verk är (nästintill till fullo) representerade på DVD är fel väg att gå.
I tidningens ledare skriver Lova Hagfors följande om Mai Zetterling. "Flera av hennes filmer kan du bara se på duk, hos oss!". Om betoningen i denna mening ligger på "se" (och inte på "duk") så är detta en ren lögn. Fem av de sex filmer som Zetterling regisserat som visas under April finns på DVD. Älskande par, Flickorna och Nattlek har Sandrews gett ut under deras "Svenska Filmpärlor", och Amorosa är utgiven av samma bolag. Scrubbers finns utgiven av både Optimum och Anchor Bay och går alldeles utmärkt att importera. Och de två filmer som Zetterling skådespelade i finns båda utgivna på svensk DVD. Det vi har kvar att hurra över är Doktor Glas, som Cinemateket visade i vintras, samt kortfilmen The War Game, som jag tror inte finns att se på annat håll.
Ungefär samma visa kan vi tralla om Stanley Kubricks filmer. De större titlarna finns utgivna på svensk DVD, och de mindre (eller tidigare) måste importeras från utlandet. Detsamma kan sägas om de Deneuvefilmer som visas, och dessutom tror jag att Cinemateket visade ett retrospektiv med Deneuve förra året, men mitt minne kan spela mig ett spratt, och jag kan inte konfirmera detta eftersom jag inte började spara Cinemateketprogrammen förrän månaden efter Deneuve-serien förmodligen ägde rum.
Vi får helt enkelt glädja oss med svenska stumfilmer, och de få svåråtkomliga filmerna som Cinemateket täpper luckorna med i deras numera tråkiga program.
Form vs. innehåll
På FLM-bloggen skriver Jonas Holmberg om att Erik Helmersson aktualiserat debatten om form kontra innehåll i sin recension av Ångrarna. Helmersson anser att svensk film ska fokusera på att berätta en stark historia, medan Holmberg vill se fler filmer av regissörer som vet att en films form bestämmer dess innehåll. Joan Didion slår huvudet på spiken när hon i artikeln Why I Write skriver, "to shift the structure of a sentence alters the meaning of that sentence, as definitely and inflexibly as the position of a camera alters the meaning of the object photographed".
Att detta inte är en självklarhet är ett universellt problem. Men här i Sverige tror jag att det dels bottnar i en, precis som Holmberg poängterar, manusbesatthet, men jag skulle även vilja skylla lite på DI, eftersom för dem "står berättelsen alltid i centrum". Är det bara en tillfällighet att nästan alla intressanta svenska filmer (som visas på biograf) kommer från västkusten? Dels är många filmarbetare skolade på DI, men så statuerar skolan också som exempel för mindre skolor.
Film på TV?
Filmkritik på tv är såklart är god idé. Man kan visa klipp, och tala om det man ser. Men denna idé har inte förvaltats särskilt väl. Oftast har man ofta valt att låta en recensent hålla ett tal inför kameran, vilket gjort det hela väldigt stelt, och dessutom gjort att själva kritiken kommit i skymundan för framträdandet av den. Filmkrönikan drogs med detta problem, som skulle kunnat haft sin lösning när Helena von Zweigbergk tog över, om hon nu hade varit en duktig kritiker, och förstått att det var Filmkrönikan och inte Söndagsöppet hon arbetade med.
Varför talar jag nu om detta? Jo, jag fick precis nys om att det amerikanska programmet At the Movies kommer att läggas ned i höst. Just när man bytt ut programledarna till två riktiga kritiker. Typiskt va?
AK 100
I förrgår skulle Akira Kurosawa fyllt 100 år, om han fortfarande hade varit vid liv. TheAlanSmithees hedrar den gamla mästaren i efterskott genom att minst en av oss bänkar oss framför televisionsapparaten och ser Den Vilda Flykten, som SVT visar 22:45.
tisdag 16 mars 2010
Week End: v. 10
Jag har varit datorlös några veckor och har inte kunnat läsa andras eller skrivit egna texter. Men nu är jag tillbaka, och kan återigen med säker hand, kommentera den gångna veckan. Denna gång några dagar försenat.
The Death of McCartyism
Variety sparkade Todd McCarthy i veckan vilket orsakade ramaskrin från bloggosfären, som var snabb att utropa filmkritikens död. Men McCarthy fick faktiskt jobb hos New York Film Festival några dagar senare, så han klarar sig säkert. Dessutom misstänker jag att det kan vara skönt med lite andra arbetsuppgifter efter att ha arbetar för Variety i 30 år.
Resultatet av Hagerfors Cinemateketreform
Precis som Jacob Lundström skrev på FLM-bloggen innebär de nya förändringarna av Cinemateket att förre filmer visas. Men det är marginellt färre filmvisningar när vi jämför Marsprogrammet med Novemberprogrammet från förra året. Däremot har antalet tillställningar (filmvisningar, diskussioner, filmquiz etc.) faktiskt ökat. I kommentarerna till Lundströms inlägg diskuteras det om Cinemateket och ifall de bör börja visa film digitalt, vilket kanske skulle minska kostnader, men eftersom det kostar lika mycket att frakta en film av Straub-Huillet som det kostar att frakta en film av Kubrick är jag inte säker på att urvalet skulle ändras.
Det stora problemet är dock att det är fel sorts film som visas denna månad. Jag har alltid trott att Cinematekets uppgift är att hålla filmhistorien vid liv, samt visa filmer som inte visas på andra ställen. Men när vi kikar närmare på saken ser vi att detta inte stämmer. Enligt Cinematekets hemsida är deras uppdrag "att för allmänheten göra filmhistorien levande genom visningar på biograf, framför allt filmer som inte är tillgängliga på den ordinarie biografrepertoaren". Detta betyder att det i teorin är helt möjligt att se Avatar på Cinemateket om några månader, när SF känner sig nöjda och belåtna.
Dokumentärfilmens brister och problem
Tempo dokumentärfilmfestival hölls förra veckan. Jag var där och skrev om den för Film.nu. Men jag känner mig inte helt färdig med festivalen. Det var första gången jag besökte Tempo, och jag gjorde det i tron på att det skulle vara grymt kul. Men att se så mycket dokumentärfilm på så lite tid, blev för mycket för denna lilla skribent. Och då ska man ha i åtanke att jag inte såg särskilt mycket film.
Hur många dokumentärfilmare kan vi nämna som har en egen, identifierbar estetik? Wiseman (vars La Danse jag tyvärr missade), Geyrhalter, Rouch, Errol Morris är de som dyker upp i mitt huvud, men det finns såklart fler. Och precis som Glenn Kenny nyligen skrev på TheAuteurs är "an auteurist film is an interesting film". Problemet är att det finns få auteurer som arbetar med dokumentärfilm, och det verkar finnas ännu färre dokumentärfilmare som är intresserade av estetik och form.
95% av alla filmer jag såg på festivalen hade förtexter med vit text mot svart bakgrund, och det var inte ett estetiskt val som hos Woody Allen, utan snarare ett antiestetiskt val. Det är lite som att en dokumentärfilm måste se ut och låta som en dokumentärfilm för att den ska klassas som en. Vilket är väldigt märkligt när dokumentärfilmare ofta har större friheter än en dussinregissör i Hollywood eller Trollhättan har, som ofta har en producent som ser till att de inte hittar på något fuffens och skrämmer iväg publiken (i.e. pengarna). Man hade utan problem kunnat klippt ihop alla festivalens filmer (med några få undantag), och kallat kalaset för något i stil med "Nutidens Problem", och inget hade kunnat peka ut när en film slutade och en annan tog vid.
The Death of McCartyism
Variety sparkade Todd McCarthy i veckan vilket orsakade ramaskrin från bloggosfären, som var snabb att utropa filmkritikens död. Men McCarthy fick faktiskt jobb hos New York Film Festival några dagar senare, så han klarar sig säkert. Dessutom misstänker jag att det kan vara skönt med lite andra arbetsuppgifter efter att ha arbetar för Variety i 30 år.
Resultatet av Hagerfors Cinemateketreform
Precis som Jacob Lundström skrev på FLM-bloggen innebär de nya förändringarna av Cinemateket att förre filmer visas. Men det är marginellt färre filmvisningar när vi jämför Marsprogrammet med Novemberprogrammet från förra året. Däremot har antalet tillställningar (filmvisningar, diskussioner, filmquiz etc.) faktiskt ökat. I kommentarerna till Lundströms inlägg diskuteras det om Cinemateket och ifall de bör börja visa film digitalt, vilket kanske skulle minska kostnader, men eftersom det kostar lika mycket att frakta en film av Straub-Huillet som det kostar att frakta en film av Kubrick är jag inte säker på att urvalet skulle ändras.
Det stora problemet är dock att det är fel sorts film som visas denna månad. Jag har alltid trott att Cinematekets uppgift är att hålla filmhistorien vid liv, samt visa filmer som inte visas på andra ställen. Men när vi kikar närmare på saken ser vi att detta inte stämmer. Enligt Cinematekets hemsida är deras uppdrag "att för allmänheten göra filmhistorien levande genom visningar på biograf, framför allt filmer som inte är tillgängliga på den ordinarie biografrepertoaren". Detta betyder att det i teorin är helt möjligt att se Avatar på Cinemateket om några månader, när SF känner sig nöjda och belåtna.
Dokumentärfilmens brister och problem
Tempo dokumentärfilmfestival hölls förra veckan. Jag var där och skrev om den för Film.nu. Men jag känner mig inte helt färdig med festivalen. Det var första gången jag besökte Tempo, och jag gjorde det i tron på att det skulle vara grymt kul. Men att se så mycket dokumentärfilm på så lite tid, blev för mycket för denna lilla skribent. Och då ska man ha i åtanke att jag inte såg särskilt mycket film.
Hur många dokumentärfilmare kan vi nämna som har en egen, identifierbar estetik? Wiseman (vars La Danse jag tyvärr missade), Geyrhalter, Rouch, Errol Morris är de som dyker upp i mitt huvud, men det finns såklart fler. Och precis som Glenn Kenny nyligen skrev på TheAuteurs är "an auteurist film is an interesting film". Problemet är att det finns få auteurer som arbetar med dokumentärfilm, och det verkar finnas ännu färre dokumentärfilmare som är intresserade av estetik och form.
95% av alla filmer jag såg på festivalen hade förtexter med vit text mot svart bakgrund, och det var inte ett estetiskt val som hos Woody Allen, utan snarare ett antiestetiskt val. Det är lite som att en dokumentärfilm måste se ut och låta som en dokumentärfilm för att den ska klassas som en. Vilket är väldigt märkligt när dokumentärfilmare ofta har större friheter än en dussinregissör i Hollywood eller Trollhättan har, som ofta har en producent som ser till att de inte hittar på något fuffens och skrämmer iväg publiken (i.e. pengarna). Man hade utan problem kunnat klippt ihop alla festivalens filmer (med några få undantag), och kallat kalaset för något i stil med "Nutidens Problem", och inget hade kunnat peka ut när en film slutade och en annan tog vid.
söndag 21 februari 2010
Week End: v. 8
På grund av bakfylla och tenta uteblev förra veckans Week End. Jag ber om ursäkt, men kan inte lova att det inte händer igen. Vad ska ni göra? Sparka mig?
Berlinale
Att det går bra för svensk film just nu har varit en sanning sedan Plattform och Fasad fick lite publicitet. "Kvalitetsfilmen" flödar från detta lilla land, och några lyckas även plocka på sig lite priser på Berlinale. Ett stort grattis till både Ruben Östlund och Babak Najafi.
Alfahanar och konspirationsteorier
Den senaste veckan har det snackats mycket om manliga "genier" som utnyttjar sin maktposition för att som Thorsten Flinck uttryckte det "få sig ett ligg". Själv råkade jag se en intressant film i ämnet som jag skriver lite om på min blogg, och på fredag går Nine upp på Sveriges biografer, vilket kan ses som väldigt passande. Kanske lite för passande. Har Noble Entertainment något att göra med att denna debatt blossade upp just nu? Fick Katarina Wennstam några tusenlappar i fickpengar från The Weinstein Company? Mystiken tätnar och jag låter er spekulera vidare i frågan.
Nya Cinemateket
Den första Mars är det dags för Cinemateket att dra igång igen. Vissa förändringar har genomförts och jag oroar mig lite över det på Film.nu. Men det ska bli intressant att se hur det kommer att gå. Och jag hoppas vi ses på Sunset Boulevard-visningen/festen nästa månads första dag.
Nya biofilmer
Förra fredagen dök det upp några intressanta filmer på biograferna. Martin Scorseses mindfucker Shutter Island var en klassisk, kanske även klassicistisk) Scorsese-film som jag gillade. Det hade varit intressant att para ihop denna film med Steven Soderberghs The Informant!. En film som spelar med i protagonistens vansinne, och en film som studerar det.
Något jag däremot inte gillade var Tom Fords A Single Man som enligt SVT's Kulturnyheterna är en "själfylld och eftertänksam" film. Och om nu nyheterna konstaterat det så är det väl antagligen så. Även fast jag skrev annorlunda här.
BAFTA=OSCAR
Nu har alla Baftas delats ut för i år, och det var Kathryn Bigelow som drog hem nästan alla priser. Vi kan förmodligen vänta oss att ungefär samma filmer tilldelas samma priser på Oscars-galan, men eftersom vi inte ska skriva något om det här så lämnar vi det för stunden. Eller för gott. Jag måste dock tillägga att det var roligt att Carey Mulligan fick pris för sin roll i An Education.
Nya DVD:er
Criterion: Brakhage-box number två, John Fords Stagecoach och en återutgivning av Nicolas Roegs Walkabout. Intet nytt på UK-fronten.
Berlinale
Att det går bra för svensk film just nu har varit en sanning sedan Plattform och Fasad fick lite publicitet. "Kvalitetsfilmen" flödar från detta lilla land, och några lyckas även plocka på sig lite priser på Berlinale. Ett stort grattis till både Ruben Östlund och Babak Najafi.
Alfahanar och konspirationsteorier
Den senaste veckan har det snackats mycket om manliga "genier" som utnyttjar sin maktposition för att som Thorsten Flinck uttryckte det "få sig ett ligg". Själv råkade jag se en intressant film i ämnet som jag skriver lite om på min blogg, och på fredag går Nine upp på Sveriges biografer, vilket kan ses som väldigt passande. Kanske lite för passande. Har Noble Entertainment något att göra med att denna debatt blossade upp just nu? Fick Katarina Wennstam några tusenlappar i fickpengar från The Weinstein Company? Mystiken tätnar och jag låter er spekulera vidare i frågan.
Nya Cinemateket
Den första Mars är det dags för Cinemateket att dra igång igen. Vissa förändringar har genomförts och jag oroar mig lite över det på Film.nu. Men det ska bli intressant att se hur det kommer att gå. Och jag hoppas vi ses på Sunset Boulevard-visningen/festen nästa månads första dag.
Nya biofilmer
Förra fredagen dök det upp några intressanta filmer på biograferna. Martin Scorseses mindfucker Shutter Island var en klassisk, kanske även klassicistisk) Scorsese-film som jag gillade. Det hade varit intressant att para ihop denna film med Steven Soderberghs The Informant!. En film som spelar med i protagonistens vansinne, och en film som studerar det.
Något jag däremot inte gillade var Tom Fords A Single Man som enligt SVT's Kulturnyheterna är en "själfylld och eftertänksam" film. Och om nu nyheterna konstaterat det så är det väl antagligen så. Även fast jag skrev annorlunda här.
BAFTA=OSCAR
Nu har alla Baftas delats ut för i år, och det var Kathryn Bigelow som drog hem nästan alla priser. Vi kan förmodligen vänta oss att ungefär samma filmer tilldelas samma priser på Oscars-galan, men eftersom vi inte ska skriva något om det här så lämnar vi det för stunden. Eller för gott. Jag måste dock tillägga att det var roligt att Carey Mulligan fick pris för sin roll i An Education.
Nya DVD:er
Criterion: Brakhage-box number två, John Fords Stagecoach och en återutgivning av Nicolas Roegs Walkabout. Intet nytt på UK-fronten.
söndag 7 februari 2010
Week End: v. 6
Hyperpersonlig kritik och lite genus
Denna vecka har det släppts två filmer med två intressanta kvinnokaraktärer. Den ena, hittas i Disneys senaste Prinsessan och Grodan, som enligt DN's Helena Lindblad "är "fullständigt modern ur ett könsperspektiv". Detta fick mig att hälla morgonkaffet i fel strupe. Hur kan en film om en barbiesmal flicka som inte har några egna drömmar utan lever för att förverkliga hennes faders, vara helt modern ur ett könsperspektiv? Ni kan läsa min recension av filmen på Film.nu, där jag av någon anledning inte berör denna aspekt, men där jag tar upp andra problem jag hade med denna motbjudande film.
Den andra intressanta karaktären är den i An Education. Carey Mulligans Jenny fick SVD's Jeanette Gentele att erkänna sina gamla flickfantasier i en recension jag fann intressant. Filmkritik är absolut inte objektiv någonstans, men hur personlig får man bli som kritiker? Låt säga att jag i mitt förflutna jagade halvnakna flickor, med en kniv i högsta hugg. Är det då helt okej att jag sätter fem (eller sex) på alla slasher-filmer jag ser? Detta är en intressant frågeställning som jag dessvärre inte hunnit fundera på särskilt länge. Det var inte okej när Johan Croneman klämde in delar av sitt egna privatliv i sin recension av Det Vita Bandet, men några ramaskrin har vi inte hört angående Genteles hyllning av An Education, än i alla fall.
Vatikanen går bananas över trädkramarfilm
Morgonkaffeslurk nummer två att hällas i fel strupe kom i samband med ett helsidelångt skämt på sida 21 i fredagens DN med rubriken "Vi får inte bli naturens slavar". En intervju med biskop Anders Arborelius där han svamlar om naturen, Gud och Avatar. Trots att jag självfallet blev otroligt provocerad av denna text tyckte jag att det var roligt att kyrkan hoppat in och är intresserade av att diskutera film. Och det var speciellt en mening som jag fann intresseväckande. På frågan varför vatikanen valt att kritisera just Avatar svarar Arborelius som följer: "Det är en film som har en betydelse och når upp till en viss intellektuell standard. Skräpfilmer bryr man sig inte om eftersom det inte är lönt".
Ett citat som leder mig vidare till nästa ämne...
Debattartikeln Film för Framtiden
Dramatikerförbundet, Sveriges Filmregissörer och Teaterförbundet skrev tillsammans en handlingsplan för den svenska filmens framtid. Och det var inte utan ett litet smil på läpparna som jag upptäckte att dessa tre förbund faktiskt delar den katolska kyrkans syn på vad kvalitet är i film.
Det är inte första gången jag skriver om detta förlegade synsätt, som dessvärre verkar vara det rådande sättet man ser på film idag. Enligt författarna bakom denna artikel kan man dela in film i två olika grupper: underhållningsfilm och konstnärligt värdefull film. Frågan man bör ställa sig är om regissörer som Chaplin, Capra, Jerry Lewis, Hitchcock, Mann gjorde/gör underhållningsfilm eller konstnärligt värdefull film?
Jag vill avsluta med att göra er uppmärksamma på det här, som skulle kunna få vem som helst att tappa tron på SFI.
Denna vecka har det släppts två filmer med två intressanta kvinnokaraktärer. Den ena, hittas i Disneys senaste Prinsessan och Grodan, som enligt DN's Helena Lindblad "är "fullständigt modern ur ett könsperspektiv". Detta fick mig att hälla morgonkaffet i fel strupe. Hur kan en film om en barbiesmal flicka som inte har några egna drömmar utan lever för att förverkliga hennes faders, vara helt modern ur ett könsperspektiv? Ni kan läsa min recension av filmen på Film.nu, där jag av någon anledning inte berör denna aspekt, men där jag tar upp andra problem jag hade med denna motbjudande film.
Den andra intressanta karaktären är den i An Education. Carey Mulligans Jenny fick SVD's Jeanette Gentele att erkänna sina gamla flickfantasier i en recension jag fann intressant. Filmkritik är absolut inte objektiv någonstans, men hur personlig får man bli som kritiker? Låt säga att jag i mitt förflutna jagade halvnakna flickor, med en kniv i högsta hugg. Är det då helt okej att jag sätter fem (eller sex) på alla slasher-filmer jag ser? Detta är en intressant frågeställning som jag dessvärre inte hunnit fundera på särskilt länge. Det var inte okej när Johan Croneman klämde in delar av sitt egna privatliv i sin recension av Det Vita Bandet, men några ramaskrin har vi inte hört angående Genteles hyllning av An Education, än i alla fall.
Vatikanen går bananas över trädkramarfilm
Morgonkaffeslurk nummer två att hällas i fel strupe kom i samband med ett helsidelångt skämt på sida 21 i fredagens DN med rubriken "Vi får inte bli naturens slavar". En intervju med biskop Anders Arborelius där han svamlar om naturen, Gud och Avatar. Trots att jag självfallet blev otroligt provocerad av denna text tyckte jag att det var roligt att kyrkan hoppat in och är intresserade av att diskutera film. Och det var speciellt en mening som jag fann intresseväckande. På frågan varför vatikanen valt att kritisera just Avatar svarar Arborelius som följer: "Det är en film som har en betydelse och når upp till en viss intellektuell standard. Skräpfilmer bryr man sig inte om eftersom det inte är lönt".
Ett citat som leder mig vidare till nästa ämne...
Debattartikeln Film för Framtiden
Dramatikerförbundet, Sveriges Filmregissörer och Teaterförbundet skrev tillsammans en handlingsplan för den svenska filmens framtid. Och det var inte utan ett litet smil på läpparna som jag upptäckte att dessa tre förbund faktiskt delar den katolska kyrkans syn på vad kvalitet är i film.
Det är inte första gången jag skriver om detta förlegade synsätt, som dessvärre verkar vara det rådande sättet man ser på film idag. Enligt författarna bakom denna artikel kan man dela in film i två olika grupper: underhållningsfilm och konstnärligt värdefull film. Frågan man bör ställa sig är om regissörer som Chaplin, Capra, Jerry Lewis, Hitchcock, Mann gjorde/gör underhållningsfilm eller konstnärligt värdefull film?
Jag vill avsluta med att göra er uppmärksamma på det här, som skulle kunna få vem som helst att tappa tron på SFI.
onsdag 3 februari 2010
Film är poesi. Kontemplationer kring en film om poesi, delvis.
Frånvaron av Cinemateketvisningar börjar sätta sina spår på mig nu. I jakten på mitt dagliga celluloidfix såg jag förra veckan en film som jag länge tänkt se, nämligen Jane Campions Bright Star.
Så, tillsammans med en publik till stor del bestående av äldre damer satt jag och njöt av detta mästerliga verk. Jag är inte helt uppdaterad om vad som sagts om denna film, men om jag minns rätt klagade Jonathan Rosenbaum på användadet av Keats poesi, vilket mycket väl kan ha att göra med att det inte är genom Keats ögon denna berättelse berättas, utan genom hans älskade Fanny Brawnes. Men själv jag fann det inte alls störande. Stunderna när Fanny eller John citerar hans dikter är väldigt intimta för paret som nästintill aldrig umgås på tu man hand. De har oftast antingen en vän eller en familjemedlem med dem. Och det kan mycket väl vara dessa passager som gör att filmen osar av sex, trots att man inte visar någon hud, eller låter kärleksparet kyssas men inte mycket mer.
Några timmar innan jag såg Bright Star var jag på pressvisningen av Nine. Jag vill inte skriva alltför mycket om den, ni kan läsa min recension på Tellusfilm inom kort, men när det kommer till representationen av könsroller ligger Bright Star miltals före Nine, som försöker chocka med något som i Campions film är en självklarhet.
Det är synd att Bright Star inte fick fler Oscars-nomineringar än en. Visserligen är kostymerna, och inte bara Fannys, grymt snygga, men det är lite väl enkelt när själva filmen handlar om en kostymdesigner. Nej, denna film förtjänar en Oscar för bästa fotografi, och den som påstår att Avatar, en Harry Potter-film, eller Det Vita Bandet är snyggare har inget sinne för skönhet. Sällan har årstidernas olika ansikten fångats som Greig Fraser fångar dem och oavsett om filmens karaktärer strövar omkring på en blåblommande sommaräng, går runt i en gråbrun höstdag, eller promenerar en vit vinterdag så är fotografiet alltid förstklassigt.
What my fingers Knew heter en artikel om Jane Campions Pianot, där Vivian Sobchack skriver om den rent fysiska upplevelsen att se film ("cinesthesia" kallas det). Hon argumenterar för att hennes kropp ibland reagerar snabbare än hennes hjärna. Eller om det är reagerar annorlunda…? Hur som helst så är det knappast någon slump att det är en film av Jane Campion som Sobchack skriver om. Campions förmedlande av karaktärernas känslospel är ruskigt direkt, under filmens två timmar hinner man bli både kär och deprimerad. Och när man sedan promenerar från biografen gör man det till en av Keats dikter, ungefär som i den sista scenen där Fanny strövar omkring ensam i ett dystert vinterlandskap, med en diktsamling under armen.
Så, tillsammans med en publik till stor del bestående av äldre damer satt jag och njöt av detta mästerliga verk. Jag är inte helt uppdaterad om vad som sagts om denna film, men om jag minns rätt klagade Jonathan Rosenbaum på användadet av Keats poesi, vilket mycket väl kan ha att göra med att det inte är genom Keats ögon denna berättelse berättas, utan genom hans älskade Fanny Brawnes. Men själv jag fann det inte alls störande. Stunderna när Fanny eller John citerar hans dikter är väldigt intimta för paret som nästintill aldrig umgås på tu man hand. De har oftast antingen en vän eller en familjemedlem med dem. Och det kan mycket väl vara dessa passager som gör att filmen osar av sex, trots att man inte visar någon hud, eller låter kärleksparet kyssas men inte mycket mer.
Några timmar innan jag såg Bright Star var jag på pressvisningen av Nine. Jag vill inte skriva alltför mycket om den, ni kan läsa min recension på Tellusfilm inom kort, men när det kommer till representationen av könsroller ligger Bright Star miltals före Nine, som försöker chocka med något som i Campions film är en självklarhet.
Det är synd att Bright Star inte fick fler Oscars-nomineringar än en. Visserligen är kostymerna, och inte bara Fannys, grymt snygga, men det är lite väl enkelt när själva filmen handlar om en kostymdesigner. Nej, denna film förtjänar en Oscar för bästa fotografi, och den som påstår att Avatar, en Harry Potter-film, eller Det Vita Bandet är snyggare har inget sinne för skönhet. Sällan har årstidernas olika ansikten fångats som Greig Fraser fångar dem och oavsett om filmens karaktärer strövar omkring på en blåblommande sommaräng, går runt i en gråbrun höstdag, eller promenerar en vit vinterdag så är fotografiet alltid förstklassigt.
What my fingers Knew heter en artikel om Jane Campions Pianot, där Vivian Sobchack skriver om den rent fysiska upplevelsen att se film ("cinesthesia" kallas det). Hon argumenterar för att hennes kropp ibland reagerar snabbare än hennes hjärna. Eller om det är reagerar annorlunda…? Hur som helst så är det knappast någon slump att det är en film av Jane Campion som Sobchack skriver om. Campions förmedlande av karaktärernas känslospel är ruskigt direkt, under filmens två timmar hinner man bli både kär och deprimerad. Och när man sedan promenerar från biografen gör man det till en av Keats dikter, ungefär som i den sista scenen där Fanny strövar omkring ensam i ett dystert vinterlandskap, med en diktsamling under armen.
söndag 31 januari 2010
Week End: v. 5
Miramax läggs ned
Disney-ägda Miramax, ett av världens ondskefullaste filmbolag har lagts ned. Pressmeddelandet låter såhär, "Miramax was a leading producer and distributor of independent film and is credited with taking independent cinema into the mainstream in the US". Detta är inte hela sanningen. Under ledningen av Harvey och Bob Weinsten, som led av samma megalomani som David O. Selznick, såg Miramax till att förstöra så mycket som möjligt av 90-talets filmkultur.
All information nedan ha jag tagit från Jonathan Rosenbaums 234-sidiga attack mot Miramax, Movie Wars: How Hollywood and the Media Limit what Movies We can See. I sin samling artiklar redogör Rosenbaum hur Miramax klippt om filmer som Chen Kaiges Temptress Moon, Patrice Chéreaus Queen Margot och de flesta av Tarantinos filmer. Men bröderna gick längre än så, de tvingade Charles Burnett att skriva och spela in ett nytt slut till The Glass Shield, och Jim Jarmusch ska ha kämpat för sitt liv för att få Dead Man intakt. Det finns alltså en anledning till varför Harvey Weinstein kallas Harvey Scissorhands.
Men Miramax var inte enbart ett produktionsbolag, de distribuerade också väldigt mycket film, och väldigt mycket utländsk film (vi befinner oss tydligen i U.S.A. nu). Det stora problemet var att de sällan distribuerade filmer fullt ut. Filmer de köpt rättigheterna till, men som de inte gillade, gav de i bästa fall en begränsad distribuering, om de nu visade filmen överhuvudtaget. En rolig historia är den om en programmerare till ett Jim Jarmusch-retrospektiv som kontaktade Miramax för de ville låna en kopia av Dead Man, och fick till svar att de inte borde visa filmen eftersom den var dålig.
Weinsteins syn på film reflekteras väl i detta uttalande om Cannes: "It has the potential to be so much more than it is now, the potential to be so much more serious and less political". Det var visserligen ett tag sedan bröderna arbetade på Miramax (nu håller de till på The Weinstein Company), men det känns ändå skönt att lägga denna svarta del av filmhistorien bakom sig.
hemma bäst
När hela filmvärlden håller sig upptagen med festivaler och prisutdelningar, är det skönt att kunna slå sig ned framför televisionen och låta skivspelaren svettas lite. Inom kort kommer några filmer av regissörer som tidigt varit grovt underrepresenterade i video-hyllan att släppas, så pass underrepresenterade att man skulle kunna tro att det är bröderna Weinsten som suttit på rättigheterna till dem. Criterion Collection ger ut en box med Pedro Costas Fontainhas-trilogi, Masters of Cinema fullföljer sin utgivning av Maurice Pialats verk, Philippe Garrels Frontiers of Dawn släpptes nyligen av MPI Home Video och inom kort kommer man att, tack vare Drakes Avenue, kunna köpa sig en box med tre filmer av Jean-Marie Straub och Daniele Huillet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)