The Long Goodbye

Kära groupies!
Ingen lär väl ha undgått att jag snart inte längre kommer att vara i bland oss.
I morgon (Mån) bär det nämligen av till Indialand tillsammans med Johannes Hagman som ni kanske inte trodde fanns. Denna blogg lämnar jag till sitt öde, men lovar att återvända om jag själv återvänder.


Om ni mot förmodan skulle känna en saknad efter mig någon gång när jag är borta kan ni alltid gå in på min myspace-sida och höra min sjönsjungande stämma.

Slutligen vill jag instämma i Jonas kråksång och säga att "Where the wild things are" är ett sant mästerverk. En film dess like du inte lär återskåda de kommande trettio åren. En modern klassiker och milstolpe. Ömsint och varsam, hårdhänt och våldsam. Tänk om tiotalets första film ska bli den första jag såg?

Farväl.

Week End: v. 4

Nu har vi betat av en av tre filmgalor. Imorgon är det dags för Guldbaggen och i början av mars är det Oscarsgalans tur. Men som tur är finns det lite vettigare saker att ägna sig åt, som Berlinale och Göteborgs Filmfestival till exempel. Ett skämt som Sundance kan man hoppa över. Jag namndroppade några filmer från GIFF här förra veckan, men Berlin har jag inte hunnit gå igenom, vilket kanske beror på att de inte har släppt hela programmet än. Men de har lagt upp några filmer som kommer att visas och det är såklart ett spännande program. Stora titlar som Greenberg, Howl, A Woman, A Gun and a Noodle Shop och The Killer Inside Me hittas i tävlingssektionen, och mycket annat hittas på annat håll.

Sundancing
Att termer som minor och major, independent och Hollywood inte är särskilt funktionella när vi idag diskuterar amerikansk film behövs inte understrykas. I och med två filmer som kommer detta år ser vi hur denna gräns överskrids som den i Tyskland 1989. Noah Baumbachs nya film, Greenberg, där Ben Stiller spelar mot Greta Gerwig och Mark Duplass som i vanliga fall brukar hålla till i filmer som går under paraplytermen "mumblecore". Samma Duplass har tillsammans med bror sin gjort en ny film där de anställt större namn såsom Marisa Tomei, John C. Reilly, Jonah Hill och Catherine Keener. Cyrus heter den, och en trailer finns här.



Visions of Jack and Allen
Om de två senaste åren präglats av filmer om modeskapare ser 2010 ut att handla om beatpoeter. Vi har filmatiseringen av Jack Kerouacs On the Road som förmodligen regisseras av Walter Salles, samt Howl, en film om Allen Ginsberg som spelas av Harry Osborn, eller James Franco som har heter på riktigt.

Coco - Livet före O'Brien
Det verkar som att dusterna kring NBC, Jay Leno och Conan O'Brien är över. I helgen tog O'Brien farväl till sina tittare, och var generös nog att tipsa NBC om hur de skulle kunna använda den tomma studion han lämnar efter sig. De tre roligaste följer nedan, oöversatta av undertecknad.

1. Site of Tiger Woods’ 1st Annual Mistress Reunion
2. Storage facility for apology notes to NBC stockholders
3. Leave the studio cold and empty and re-name it “The World’s Largest Metaphor For NBC Programming”

Peace out!

Week End: v. 3

Det har varit en dyster vecka. Först gick den gamle mästaren Eric Rohmer bort, och efter det visade det sig att Dennis Hopper, efter en lång kamp mot prostatacancer, lagt sig på dödsbädden. Hopper kommer förmodligen bli mest ihågkommen för Easy Rider och hans skådespelarprestationer. Men han var mycket mer än så. En riktigt bra fotograf och en underskattad regissör.

Kiarostami vs. Bahman Ghobadi
Det blåste upp en mindre konflikt mellan Abbas Kiarostami och Bahman Ghobadi (regissören bakom No One Knows About Persian Cats som visades på Stockholm Filmfestival). Kiarostami kritiserade Ghobadi för att han lämnat (blivit utkastad från) Iran, och för att han väljer att göra film om Iran utanför landets gränser. Läs en summering av bråket här.

12 anledningar till varför jag skulle vilja spendera slutet av månaden i Göteborg istället för i huvudstaden
Göteborgs Filmfestival drar igång den 29 och det är ett imponerande program de presenterar. Nedan följer en lista på 12 filmer man inte bör missa.

White Material
Like You Know it All
Rage
Life During Wartime
Vision
The Thorn in the Heart
Visage
Förhöret
Lourdes
Bad Lieutenant: Port of Call - New Orleans
She, A Chinese
Lebanon

Svenska Institutets söker ny chef
Och Richard Hobert har tydligen sökt tjänsten. Visserligen är vi glada över att han rör sig bort från filmbranschen, men vad som skulle kunna hända om Hobert får positionen vågar jag inte spekulera i.

SVT's knäppa programmering
I lördags visades Victor Sjöströms Under den röda kappan, och nästa lördag visas Costa-Gavras Mördande Konkurrens på tv, vilket såklart är roligt. Men varför envisas SVT med att visa dem mitt på natten (kl. 04:05 respektive 03:05). Visserligen har jag förmodligen nyligen hemkommit från krogen då, men är i regel lite för tilltufsad för att orka se en film. Hoppas de visas igen på lite humanare tider inom en snar framtid.


Nya Criterion!
April blir en bra DVD-månad. Vi har Godards mästerliga Vivre sa Vie, Olivier Assayas underbara Sommarminnen, samt Ang Lees Ride with the Devil och Sidney Lumets The Fugitive Kind att se fram emot.

Anders och Mans

Jag fortsätter se på teve som om det inte fanns någon morgondag. Mina gamla favoriter Anders och Måns är nämligen tillbaka i rutan, och då finns det ju ingen anledning att inte bänka sig. Det nya programformatet "Succéduon" börjar i god stil. Lite Larry- Davidstil nästan. Samma fokus på pinsamma situationer. Lite väl mycket snusk för min smak, och inte den höga skämt-ratio jag gjort mig van vid. Men programmet är trivsamt att titta på, och grabbarnas shower har ju en tendens att växa under säsong. Nästa vecka rattar jag garanterat in tvåan åter.

Åååh, vad härligt

How I Met Your Mother var på väg ner i samma träsk som Two and a Half Men, kärleksträsket. Neil Patrick Harris och de andra visade dock sin storhet när de dumpade sina respektive och återgick till att vara…vänta på det…som Barney skulle sagt ”Awesome!” Med gårdagens avsnitt visade de att de tillhör den absoluta toppen i sitcom-genren. Avslutet var det bästa Harris har gjort sedan Dr. Horribles Sing-Along-Blog, ett musikalnummer om kostymens storhet och hans falskhet! Jag gillar Ted, Marshall, Robin, Lily men jag älskar Neil Patrick Harris och hans karaktär Barney Stinson.

Klicka här för att komma till musikalnumret

Felet med Glee är att de är helt insnöade i High School Musical grejen, att de har glömt vad en musikal är och helt hängett sig åt det poppiga. Storheten med Barneys och de andras musikalavslutning är att de inte skämdes över att vara en del av den gamla skolans musikaler, då det handlade om det jovialiska, härliga och storartade.

Trots vad jag skrivit här ovanför så var det nya avsnittet av Two and a Half Men riktigt bra. Charlies tråkiga och enerverande fästmö var bortrest vilket gjorde att vi nästan slapp se henne och Berta var med minimalt lite och Alan har en man-crush på sin före detta frus nya man.

/Jonas

I morgon är en ny dag

Såg just både Hemligheten och Drottningen och jag på det underbara SVTPlay. Enda nackdelen med Play är stressen som hela tiden uppstår när man vet att det finns en så enorm mängd bra program att titta på men så lite tid. Ibland ligger en dokumentär bara uppe i några dagar och ibland upp till en månad. Stress! Det är så galet bra program och jag skulle vilja se så gott som alla dokumentärer, jag bryr mig inte om det är natur, politik, samhälle, jag vill se allt de erbjuder.

Hemligheten har jag läst och hört om tidigare eftersom den visades på Stockholms filmfestival. Den var absolut inte så bra som en del människor har sagt, men å andra sidan var en del av hyllarna antingen släkt med en av filmskaparna eller jobbade på filmfestivalen, så det finns risk för jäv… Hursomhelst gillade jag ämnet men tyckte kanske att den var lite väl ytlig. Det skulle varit intressant att höra mer om hur broderns död påverkade Pontus pappa, Carl-Ivar Nilsson. Filmen ville delvis visa vilket hårt och svårt liv Carl-Ivar hade levt men när den var slut kändes det lite tomt och kanske en aning platt, men snyggt.

Drottningen och jag hade, även om den skildrade avrättningar och förtryck, en liknande utgångspunkt som Hemligheten. Både Farah och Nahid har levt hårda liv, visst har drottningens man haft del i att Nahids liv har varit svårt men icke desto mindre har de båda levt ett hårt liv. Det var fint i slutet när de båda, utan att ha planerat eller väntat sig det, upptäcker att de har blivit vänner som ömsesidigt tycker om varandra trots deras olikheter. Det som förenar dem är deras gemensamma dröm att en gång få åka tillbaka till Iran, ett Iran som har blivit demokratiskt och mänskligt.

Utanförskap och död är ämnen som är svåra att skildra på ett sätt som berör, men när det görs bra kan ångesten komma krypande över en och påminna om det faktum att döden ständigt väntar utanför din dörr, det läskiga är bara att man aldrig vet när han ska kliva på. I Drottningen och jag skildras de bägge på ett utomordentligt sätt och ändå reser man sig ur soffan med ett leende, som kommer av vetskapen om att även om jag kommer dö så finns det hopp för mänskligheten, godheten kommer någon gång att besegra det onda.

/Jonas

Eric Rohmer, 1920-2010

En av världens bästa filmskapare har avlidit. Eric Rohmer började sin karriär som författare och litteraturvetare innan han började skriva filmkritik för Les Cahiers du Cinéma och andra publikationer, i vilka han insiktsfullt kämpade för att filmen skulle ses som en lika värdig konstform som litteraturen eller målningen.

Rohmer var lite äldre än Truffuat och Godard. Hans tidiga filmer visar inga tecken på det. Men filmerna från och med La Collectionnuese visar en skarp vishet och en patina som inte skulle kunna komma från någon ung cinefilsprätt.

Det stora med Rohmer var att han, trots att han redan var "gammal" på sextiotalet, alltid var absolut modern och han var inte rädd att testa ny teknik. Hans användning av blue-screen och digital filmteknik i den underskattade The Lady and the Duke är så mycket påhittigare än något som skulle kunna komma från regissörer som George Lucas eller James Cameron. Se bara bildrutan nedan ur The Lady and the Duke.


Rohmers första film Le Signe du Lion är en neorealistisk berättelse om Paris svarta hål. Men fattigdom var inte Rohmers ämne. Hans bästa filmer utspelas i borgerliga/småborgerliga hem där han kunde genomföra små karaktärsstudier. Och med väldigt små medel (Rohmer behövde aldrig använda hippa trick eller gap och skrik) berättar han berättelser om den moderna människan.