Week End: v. 11

Återigen ett något föresenat inlägg. Iband är det svårt att kombinera bloggskrivande och studier, speciellt i tentatider. Men ni får helt enkelt bear with me, som man säger västerut.

Mer gnäll om Cinemateket
Jag sitter med det nya Cinemateteketbladet i handen. Och jag vågar nu konstatera att det jag befarade i mitt förra inlägg stämmer. Cinemateket har blivit mer mainstream och struntar fullständigt i att visa mer svåråtkomlig film. vilket inte bör förväxlas med "svår" film.

De tre fyra serierna består av ett Kubrick-retrospektiv, ett Zetterling-retrospektiv, ett Deneuve-retrospektiv samt några filmer som går under rubriken "100 svenska filmer du måste se!". Jag vill börja med att understryka att jag anser det viktigt att se film på film på storduk. Men att köra tre retrospektiv av personer vars verk är (nästintill till fullo) representerade på DVD är fel väg att gå.

I tidningens ledare skriver Lova Hagfors följande om Mai Zetterling. "Flera av hennes filmer kan du bara se på duk, hos oss!". Om betoningen i denna mening ligger på "se" (och inte på "duk") så är detta en ren lögn. Fem av de sex filmer som Zetterling regisserat som visas under April finns på DVD. Älskande par, Flickorna och Nattlek har Sandrews gett ut under deras "Svenska Filmpärlor", och Amorosa är utgiven av samma bolag. Scrubbers finns utgiven av både Optimum och Anchor Bay och går alldeles utmärkt att importera. Och de två filmer som Zetterling skådespelade i finns båda utgivna på svensk DVD. Det vi har kvar att hurra över är Doktor Glas, som Cinemateket visade i vintras, samt kortfilmen The War Game, som jag tror inte finns att se på annat håll.

Ungefär samma visa kan vi tralla om Stanley Kubricks filmer. De större titlarna finns utgivna på svensk DVD, och de mindre (eller tidigare) måste importeras från utlandet. Detsamma kan sägas om de Deneuvefilmer som visas, och dessutom tror jag att Cinemateket visade ett retrospektiv med Deneuve förra året, men mitt minne kan spela mig ett spratt, och jag kan inte konfirmera detta eftersom jag inte började spara Cinemateketprogrammen förrän månaden efter Deneuve-serien förmodligen ägde rum.

Populär!
Vi får helt enkelt glädja oss med svenska stumfilmer, och de få svåråtkomliga filmerna som Cinemateket täpper luckorna med i deras numera tråkiga program.

Form vs. innehåll
På FLM-bloggen skriver Jonas Holmberg om att Erik Helmersson aktualiserat debatten om form kontra innehåll i sin recension av Ångrarna. Helmersson anser att svensk film ska fokusera på att berätta en stark historia, medan Holmberg vill se fler filmer av regissörer som vet att en films form bestämmer dess innehåll. Joan Didion slår huvudet på spiken när hon i artikeln Why I Write skriver, "to shift the structure of a sentence alters the meaning of that sentence, as definitely and inflexibly as the position of a camera alters the meaning of the object photographed".

Att detta inte är en självklarhet är ett universellt problem. Men här i Sverige tror jag att det dels bottnar i en, precis som Holmberg poängterar, manusbesatthet, men jag skulle även vilja skylla lite på DI, eftersom för dem "står berättelsen alltid i centrum". Är det bara en tillfällighet att nästan alla intressanta svenska filmer (som visas på biograf) kommer från västkusten? Dels är många filmarbetare skolade på DI, men så statuerar skolan också som exempel för mindre skolor.

Film på TV?
Filmkritik på tv är såklart är god idé. Man kan visa klipp, och tala om det man ser. Men denna idé har inte förvaltats särskilt väl. Oftast har man ofta valt att låta en recensent hålla ett tal inför kameran, vilket gjort det hela väldigt stelt, och dessutom gjort att själva kritiken kommit i skymundan för framträdandet av den. Filmkrönikan drogs med detta problem, som skulle kunnat haft sin lösning när Helena von Zweigbergk tog över, om hon nu hade varit en duktig kritiker, och förstått att det var Filmkrönikan och inte Söndagsöppet hon arbetade med.

Varför talar jag nu om detta? Jo, jag fick precis nys om att det amerikanska programmet At the Movies kommer att läggas ned i höst. Just när man bytt ut programledarna till två riktiga kritiker. Typiskt va?

AK 100
I förrgår skulle Akira Kurosawa fyllt 100 år, om han fortfarande hade varit vid liv. TheAlanSmithees hedrar den gamla mästaren i efterskott genom att minst en av oss bänkar oss framför televisionsapparaten och ser Den Vilda Flykten, som SVT visar 22:45.

Week End: v. 10

Jag har varit datorlös några veckor och har inte kunnat läsa andras eller skrivit egna texter. Men nu är jag tillbaka, och kan återigen med säker hand, kommentera den gångna veckan. Denna gång några dagar försenat.

The Death of McCartyism
Variety sparkade Todd McCarthy i veckan vilket orsakade ramaskrin från bloggosfären, som var snabb att utropa filmkritikens död. Men McCarthy fick faktiskt jobb hos New York Film Festival några dagar senare, så han klarar sig säkert. Dessutom misstänker jag att det kan vara skönt med lite andra arbetsuppgifter efter att ha arbetar för Variety i 30 år.

Resultatet av Hagerfors Cinemateketreform
Precis som Jacob Lundström skrev på FLM-bloggen innebär de nya förändringarna av Cinemateket att förre filmer visas. Men det är marginellt färre filmvisningar när vi jämför Marsprogrammet med Novemberprogrammet från förra året. Däremot har antalet tillställningar (filmvisningar, diskussioner, filmquiz etc.) faktiskt ökat. I kommentarerna till Lundströms inlägg diskuteras det om Cinemateket och ifall de bör börja visa film digitalt, vilket kanske skulle minska kostnader, men eftersom det kostar lika mycket att frakta en film av Straub-Huillet som det kostar att frakta en film av Kubrick är jag inte säker på att urvalet skulle ändras.

Det stora problemet är dock att det är fel sorts film som visas denna månad. Jag har alltid trott att Cinematekets uppgift är att hålla filmhistorien vid liv, samt visa filmer som inte visas på andra ställen. Men när vi kikar närmare på saken ser vi att detta inte stämmer. Enligt Cinematekets hemsida är deras uppdrag "att för allmänheten göra filmhistorien levande genom visningar på biograf, framför allt filmer som inte är tillgängliga på den ordinarie biografrepertoaren". Detta betyder att det i teorin är helt möjligt att se Avatar på Cinemateket om några månader, när SF känner sig nöjda och belåtna.

Dokumentärfilmens brister och problem
Tempo dokumentärfilmfestival hölls förra veckan. Jag var där och skrev om den för Film.nu. Men jag känner mig inte helt färdig med festivalen. Det var första gången jag besökte Tempo, och jag gjorde det i tron på att det skulle vara grymt kul. Men att se så mycket dokumentärfilm på så lite tid, blev för mycket för denna lilla skribent. Och då ska man ha i åtanke att jag inte såg särskilt mycket film.

Hur många dokumentärfilmare kan vi nämna som har en egen, identifierbar estetik? Wiseman (vars La Danse jag tyvärr missade), Geyrhalter, Rouch, Errol Morris är de som dyker upp i mitt huvud, men det finns såklart fler. Och precis som Glenn Kenny nyligen skrev på TheAuteurs är "an auteurist film is an interesting film". Problemet är att det finns få auteurer som arbetar med dokumentärfilm, och det verkar finnas ännu färre dokumentärfilmare som är intresserade av estetik och form.

95% av alla filmer jag såg på festivalen hade förtexter med vit text mot svart bakgrund, och det var inte ett estetiskt val som hos Woody Allen, utan snarare ett antiestetiskt val. Det är lite som att en dokumentärfilm måste se ut och låta som en dokumentärfilm för att den ska klassas som en. Vilket är väldigt märkligt när dokumentärfilmare ofta har större friheter än en dussinregissör i Hollywood eller Trollhättan har, som ofta har en producent som ser till att de inte hittar på något fuffens och skrämmer iväg publiken (i.e. pengarna). Man hade utan problem kunnat klippt ihop alla festivalens filmer (med några få undantag), och kallat kalaset för något i stil med "Nutidens Problem", och inget hade kunnat peka ut när en film slutade och en annan tog vid.