Week End: v. 10

Jag har varit datorlös några veckor och har inte kunnat läsa andras eller skrivit egna texter. Men nu är jag tillbaka, och kan återigen med säker hand, kommentera den gångna veckan. Denna gång några dagar försenat.

The Death of McCartyism
Variety sparkade Todd McCarthy i veckan vilket orsakade ramaskrin från bloggosfären, som var snabb att utropa filmkritikens död. Men McCarthy fick faktiskt jobb hos New York Film Festival några dagar senare, så han klarar sig säkert. Dessutom misstänker jag att det kan vara skönt med lite andra arbetsuppgifter efter att ha arbetar för Variety i 30 år.

Resultatet av Hagerfors Cinemateketreform
Precis som Jacob Lundström skrev på FLM-bloggen innebär de nya förändringarna av Cinemateket att förre filmer visas. Men det är marginellt färre filmvisningar när vi jämför Marsprogrammet med Novemberprogrammet från förra året. Däremot har antalet tillställningar (filmvisningar, diskussioner, filmquiz etc.) faktiskt ökat. I kommentarerna till Lundströms inlägg diskuteras det om Cinemateket och ifall de bör börja visa film digitalt, vilket kanske skulle minska kostnader, men eftersom det kostar lika mycket att frakta en film av Straub-Huillet som det kostar att frakta en film av Kubrick är jag inte säker på att urvalet skulle ändras.

Det stora problemet är dock att det är fel sorts film som visas denna månad. Jag har alltid trott att Cinematekets uppgift är att hålla filmhistorien vid liv, samt visa filmer som inte visas på andra ställen. Men när vi kikar närmare på saken ser vi att detta inte stämmer. Enligt Cinematekets hemsida är deras uppdrag "att för allmänheten göra filmhistorien levande genom visningar på biograf, framför allt filmer som inte är tillgängliga på den ordinarie biografrepertoaren". Detta betyder att det i teorin är helt möjligt att se Avatar på Cinemateket om några månader, när SF känner sig nöjda och belåtna.

Dokumentärfilmens brister och problem
Tempo dokumentärfilmfestival hölls förra veckan. Jag var där och skrev om den för Film.nu. Men jag känner mig inte helt färdig med festivalen. Det var första gången jag besökte Tempo, och jag gjorde det i tron på att det skulle vara grymt kul. Men att se så mycket dokumentärfilm på så lite tid, blev för mycket för denna lilla skribent. Och då ska man ha i åtanke att jag inte såg särskilt mycket film.

Hur många dokumentärfilmare kan vi nämna som har en egen, identifierbar estetik? Wiseman (vars La Danse jag tyvärr missade), Geyrhalter, Rouch, Errol Morris är de som dyker upp i mitt huvud, men det finns såklart fler. Och precis som Glenn Kenny nyligen skrev på TheAuteurs är "an auteurist film is an interesting film". Problemet är att det finns få auteurer som arbetar med dokumentärfilm, och det verkar finnas ännu färre dokumentärfilmare som är intresserade av estetik och form.

95% av alla filmer jag såg på festivalen hade förtexter med vit text mot svart bakgrund, och det var inte ett estetiskt val som hos Woody Allen, utan snarare ett antiestetiskt val. Det är lite som att en dokumentärfilm måste se ut och låta som en dokumentärfilm för att den ska klassas som en. Vilket är väldigt märkligt när dokumentärfilmare ofta har större friheter än en dussinregissör i Hollywood eller Trollhättan har, som ofta har en producent som ser till att de inte hittar på något fuffens och skrämmer iväg publiken (i.e. pengarna). Man hade utan problem kunnat klippt ihop alla festivalens filmer (med några få undantag), och kallat kalaset för något i stil med "Nutidens Problem", och inget hade kunnat peka ut när en film slutade och en annan tog vid.