Till Svennarnas land

Det har varit en längre paus från min sida på grund av en överhängande tenta och en tripp till landet, men nu ska jag förhoppningsvis lyckas få lite bättre kontinuitet. Jag tänkte gå igenom de två ensamma saker som drabbat mig i den rörliga bildens värld, de senaste dagarna, i kortfattad form.

Where the Wild Things Are, eller Till vildingarnas land som den heter i Sverige, sågs av mig för ett kort tag sedan och den har så sakteliga sjunkit in. Har inte riktigt kunnat ha en ordentlig åsikt innan då den får mig att känna en hel del nostalgi över den försvunna barndomen. Inser nu att det inte är min uppväxt som gör att jag känner så, det är protagonisten Max och Spike Jones skildring av ett barn och hans värld som fått mig att fullständigt identifiera mig med den fiktiva realm som framställs.

Det är lugnt, långsamt och ibland helt stilla. Max och hans monster går genom den ödsliga och till viss del förstörda skogen, de traskar genom öknen, bygger ett hem åt sig själva, ett bo som ska hysa dem alla, och allt detta visas upp som vore det en hemmadokumentär av ett barn, men istället för en kamera har den lilla förkroppsligat teorin om Camera-stylo och använt sin hjärna för att uppta det fantastiska som överallt flyter omkring runt oss. Hans sinne är inte färgat av profitens lustar eller smittad av avundsjukans virus, han är ren och ser världen för vad den borde vara och inte för vad den är.

Den bör ses av alla när den går upp på bio! Bli ledsna och glada och nostalgiska och förundrade och häpna och förälskade och…

HOCKEY. Igår natt var det hockey på tv, junior-vm, Sverige mot Ryssland. På förhand skulle det bli en jämn match och det blev det, även om Sverige var det bättre laget så var spänningen konstant närvarande. En bra kamp är mer spännande än den mest rafflande thriller som gjorts. Trots att det blev 4-1 i nattens batalj satt jag ihopkrypen i soffans hörn och led av ängslan, vi behövde målskillnaden och vinsten om vi ska kunna vara hyffsat säkra på att vinna gruppen och slippa spela kvartsfinal. På nyårsafton är det dags igen, då för den klassiska matchen mellan Sverige och Finland. Heja Sverige!!

/ Jonas

pannkaka igen!

I dag är det CDON som står för lustifikationerna då de har separerat Fassbinders mästerverk Petra von Kants bittra tårar till två filmer. Den första, Petra von Kant, innebär kanske inte så mycket nytt under solen, men Bittra tårar låter onekligen som en spännande film.

länk till skrattfesten!

Week End: v. 52

De senaste veckorna har vi nästintill dränkts i topplistor, både vad gäller årets och decenniets bästa filmer. Jag gillar egentligen listor, men tycker att de som sammanställs av svenska kritiker inte är särskilt intressanta, dels för att det krävs lite energi att se andra filmer än de som visas på biograferna, men även för att många av dem inte verkar ha något vidare intresse av filmer från andra länder än västerländska.

Jag hade en liten dust med Emma Gray Munthe (som jag tycker är en bra kritiker, tro inte annat), på hennes blogg. Emmas lista, och alla andra på sidan nollnollfilm.se består till 95% av filmer från U.S.A. och Europa. Jag föreslog kvotering för att råda bot på problemet, men så extrema behöver vi inte vara om vi bara ägnar lite energi åt filmer som inte har svensk biodistribution. Men tyvärr verkar vissa kritiker inte ens se att problemet existerar.

Annars har det varit en rätt slö nyhetsvecka. Det är juletid och folk sitter hemma och tittar på Disney, Per Oscarsson, en kommunist och Sagan om Ringen. Vad den sista har där att göra vill jag inte ens spekulera i. Annat ser vi i staterna där folk besöker biografen som om den skulle stängas år 2010. Vem var det som påstod att biografen var död?

The Alan Smithees önskar alla läsare ett gott nytt år och vill såklart rekommendera Frank Capras It's a Wonderful Life som visas på tv på nyårsafton.

Innerligheter och ytterligheter

"Never knew such silence. The earth might be uninhabited."

Detta säger den gode gamle herr Krapp i Becketts enaktare. Detta är också orden på mina läppar när jag denna julaftonsmorgon förstrött klickar mig runt på internet. Därför tänkte jag råda bot på denna olidliga tystnad, och begåva fans av The Alan Smithees med en trevlig julklapp i form av ett par lättviktiga reflektioner.

Imorgon, juldagen, rullar ett gäng filmer upp på biograferna. Av dessa är Coenbrödernas högintressanta "A Serious Man" helt klart att föredraga. Denna film har tillräckligt med lättillgängligt tankegods att räcka och bli över hela jullovet.

Den som istället vill ha lite gammal hederlig huvudverk bör spana in Terry Gilliams vedervärdiga "The imaginarium of Doctor Parnassus" som vår teammedlem Stefan obegripligt nog belönade med en tumme upp på sitt älskade Film.nu. Denna film handlar om hur vår samtid har förlorat viljan och förmågan att hänge oss åt fantasin och sagorna, något som jag inte har svårt att förstå då imaginariumet i detta fall gestaltas på ett så plastigt och oinbjudande sätt.

En freeze-frame ur "The imaginarium of Doctor Parnassus"

Jag finner det förljuget att filmer såsom denna och "Avatar" förespråkar innerlighet, men i sig bara är yta och teknik. Jag önskar mig i julklapp en film där människan som ser filmen får stå för fantiserandet, och inte en dator utan estetiskt sinne. Jag önskar mig "A Serious Man".

Filmåret hittills

Jag är Sebastian Lindvall, personen som placerats allra sist på listan av skribenterna. Och som en Rocky ska jag slå underifrån, så småningom, men börjar med det allra sämst tänkbara debutinlägget.

Sedan 1 januari har jag skrivit upp varenda film jag sett, som borde vara lika lång som önskelistan. Istället blev misshandlades filmrutinerna någon gång i höstas, när jag bestämde mig för att kombinera studier med filmfestival. Med andra ord, jag ägnade mitt liv åt allt som har med film att göra förutom just att se film. Hur som helst, för att summera mitt filmår tänkte jag sammanställa var 50:e film till en lista för att se hur min utveckling som cinefil ser ut.

1. ”Surveillance” (Jennifer Lynch, 2008)
Intressant att se den bara som hälsosam check-up på galenpannan bakom katastrofala, tantsnusk-soft lightade tortyrromansen ”Boxing Helena”. Sedan är hon Davids dotter – en avkomma från mannen som 1977 avskräckte en hel art house-publik från att skaffa barn.

50. ”The Life Before Her Eyes” (jag vägrar göra en IMDb-sökning för den filmens skull)
Den får ”Polytechnique” att verka genomtänkt. Och Uma Thurman ska ju inte vara seriös, den där Petronellan med Bambis uthuggna ögon…

100. ”Hellbound: Hellraiser 2” (Tony Randel, 1988)
Pinhead är ungefär lika elak som alltid. Och jag gillar't.

150. ”Antichrist” (Lars von Trier, 2009)
Jag har alltid uppskattat djur som talar människospråk. Och föräldrar som är villiga att visa barnen var skåpet ska stå. Om von Trier nu lik förbannat ska vara kontroversiell, väljer jag att läsa filmen som ett inlägg i debatten om varför vi bör få aga barn. Danskjäveln får skylla sig själv.

200. ”The Bow” (Kim Ki-Duk, 2005)
Ibland blir det sentimentala så förutsägbart i den sydkoreanska melankolikerns filmer, men det är väldigt vackert och snyggt. Jag har för mig att jag till och med grät en skvätt.

250. ”Rebel Without a Cause” (Nicholas Ray, 1955)
James Dean är perfekta exemplet på hur patetiskt method acting kan se ut, men annars är Rays film en vacker skildring av vilsna t-shirtgenerationen, som bär stilettkniv bara för att skära sig mot radhusidyllen.

300. ”White Lightnin’” (Dominic Murphy, 2009)
Om jag inte minns fel är det grundaren bakom Vice som snickrat ihop den här soppan. Det är en hyllning till redneckkultur, som i början är riktigt rolig med en alldeles underbart sliten Carrie Fisher. Men i slutet var jag ungefär lika koncentrerad som multiplexpubliken på museum.

Slutord: Nästa filmår lär ju i alla fall inte bli sämre.

/Sebastian Lindvall

00-talets bästa!

God afton herrar och fruar, och djupt välkomna till den här nya bloggen ni ska gå in på tre gånger varje dag under resten av era liv. Mitt namn är Kim Ekberg, det stavas som det låter, jag är en cineast och cinefil. Till skillnad från Jonas som redan har tjuvstartat skriverierna kommer jag att fokusera på filmer som man ser på den vita duken. Nu får ni se en bild på mig, så ni inte tror att jag är en pedofil.


Jag inleder storstilat med att slå på den stora trumman i form av en skrämmande eurocentrerad och mansdominerad lista över det döende decenniets mest framstående filmer. För att sopa förtiden under mattan och i framtiden fokusera på nuet. Jag har skrivit listan på ett maximalt spännande vis, nedifrån och upp. Varje film är skriven med sin originaltitel, och ackompanjeras av en infantil kommentar. Listan är skriven på en haug och jag ska inte säga att jag kommer stå bakom den i alla lägen. Jag har också valt att inte låta en auteur få ha med mer än en film. Men nog med snacket: över till verkstan:

10.The Fountain
Denna mustigt spirituella upplevelse är så vacker att jag får en liten tår i ögat, som jag snabbt torkar bort, varje gång jag ser den.

9.Unser täglich brot
En av deceniets livsavgörande rullar, eftersom den fick mig att gå veggie.

8.There will be Blood
En strålande uppvisning i den gamla skolans filmhantverk.

7.Werckmeister harmóniák
Långsamt filmskapande när det är som störst, bäst och vackrast. (och långsammast)

6.Dancer in the dark
Den som inte gråter på slutet av den här är en psykopat. En film som förmedlar känslor på ett sätt bara film kan.

5.L'enfant
Bressons arv kläs in i en tidsenlig kostym av realistisk misär, och utgör en av tvåtusentalets mest samlade filmupplevelser.

4.La science des rêves
Det här kunde, och borde kanske, varit "Eternal Sunshine". Men nu låter jag hjärtat styra och väljer istället den här vackra filmen om nattdrömmar och dagdrömmar.

3.Sånger från andra våningen
Det här, på senare år, förbisedda ståtverket säger en skrämmande del om Sveriges tillstånd, och mänskligheten i stort.

2.Das weisse Band
Sent omsider belönades världen med denna profetiska film. Ett stycke filmhistoria att vara gravt tacksam över.

1.The Life Aquatic with Steve Zissou
Wes Andersons mästerverk har allt en människa kan behöva. Hjärta och hjärna, action och kärlek. Man kan se den många gånger och på olika sätt. Man läsa in en massa skit mellan raderna om man nu vill det. Den har bra musik och fina bilder.

Vinden har inte vänt

En del filmer man ser har man inte hört talas om innan ens sinnen tar in dem, oftast är de dåliga men ibland, vid ett fåtal nogräknade tillfällen, överraskar de. Ett exempel på en film som gjorde mig exceptionellt glad var Election av Alexander Payne. Redan i dess öppning började jag ana att detta kunde vara en av dessa sällsynta stunder när en ny favorit dök upp från ingenstans och krossade det mesta i sin genre.

Reese Witherspoon är helt perfekt för rollen som den vidriga besserwissern, Tracy Flick, som gör allt för att bli elevrådsordförande och komma in på ett bra universitet där folk äntligen kommer förstå henne. Valet att lyfta fram Tracy, den duktiga och nördiga eleven, som den onda var minst sagt oväntat. Jim McAllisters (Matthew Broderick) bästa vän i filmen, Dave Novotny (Mark Harelik), får sparken från sin lärartjänst för att han vid otaliga tillfällen har haft sex med Tracy. Mark Helik spelar för övrigt rollen som chef för forskarinstitutionen i Big Bang Theory. Efter den filmen håller jag alltid ett öga på vad Matthew Broderick och Alexander Payne har i kikaren och de har nästan aldrig svikit mig. På köpet kom också en nyvunnen respekt för Reese Witherspoon.

Igår natt satte jag på den nya indiekomedin Weather Girl, hoppades att den skulle vara bättre än jag trodde. Öppningen var fenomenal och jag nästan rös av lycka över chansen att jag hade hittat en oslipad diamant. För er som sett alla avsnitt av CSI och nu gått över till NCIS kan jag med glädje avslöja att Mark Harmon har en hyfsta stor roll i Weather Girl. Han spelar nyhetsankaret Dale, en ytlig och själlös karriärist med en total avsaknad av empati. Öppningsscenen är grymt bra, kameran hoppar mellan olika skeenden på tevestationen i sökandet efter den frånvarande vädertjejen. En assistent kommer fram till Dale för att fråga om han kan tänkas veta var hon är. Helt plötslig framstår Mark Harmon som en stjärna, inte bara som en före detta ”man of the year” som nu blivit för gammal för att spela söt i diverse simpla komedier. Han ser ut och för sig som en blandning av Alec Baldwins karaktär Blake i Glengarry Glen Ross och Tom Cruise roll som den negligerade sonen Frank T.J. Mackey i Magnolia. Som om han vore Blakes bror och Mackey vore hans son, psykiskt förstörda nästintill oigenkännbarhet av den hårda värld vi lever i, det samhälle som gladeligen tuggar i sig de rättframma och spottar ut dem som fega vrak utan ett uns medkänsla eller mänsklig förståelse.

Efter den galet starka öppningen går det dock snabbt neråt, storyn är ointressant och huvudkaraktärerna oengagerande. Filmens behållning blir dock alla de karaktärer runt omkring huvudstoryn, en fest för oss teveälskare. Som nyhetsprogrammets producent ser vi Lucas Fleischer som tidigare spelat Veronika Mars pappa. Kaitlin Olson, Dee i It’s Always Sunny in Philadelphia och Larry Davids frus syster i Curb Your Enthusiasm, är ett alkoholiserat nyhetsankare på dekis. Jon Cryer, Alan i Two and a Half Men, spelar samma roll som i serien fast med pengar (även med pengar har han ingen förmåga att ragga på tjejer, han blir bara ännu lite äckligare, något han måste dölja i serien på grund av hans pengasituation) och slutligen även den alltid lika roliga Jane Lynch, lesbisk hundtränare i Best in Show, servitör i Party Down och maskulin idrottslärare i den sunkiga serien Glee.

Det blev då inte mer än en stereotypisk romantisk komedi men hoppet lever kvar, jag förtsätter leta efter nästa Election med en oavbrutet jovialisk inställning.

/Jonas

Dåligt producerad smörja

Rysare, skräck eller splatter, kärt och hatat barn har många namn. Vilket namn man än väljer på genren så är det en som många har en åsikt om, för vissa är det en styggelse och för andra en rent eskapistisk upplevelse som spelar på människans allra mest grundläggande känslor.

I dokumentären Going To Pieces försöker regissören och de inblandade visa hur viktig skräckfilmen, som jag väljer att kalla den, är i filmvärlden och att den är här för att stanna. De vill att skräck ska tas på allvar men vågar ändå inte själva ta det seriöst, jag upplever det som att de har en underliggande rädsla för att om de kommunicerar en större seriositet kan de avskräcka vissa tittare men också bli lättare måltavlor för kritikerna.

Jag, och många med mig, är ett fan av det morbida, dock inte ett proffs men en glad amatör som ser det jag kommer över men inte söker med ljus och lykta efter de mest obskyra filmerna. Regissören Jeff McQueen skjuter sig själv i foten när han söker övertyga oss om att de faktiskt är duktiga och tar sitt jobb på allvar. Nyligen utgivna filmer såsom Eden Lake, The Descent, Drag Me to Hell och Martyrs har redan revitaliserat genren och övertygat publiken och kritikerna om dess utomordentlighet. Om målet med dokumentären var att sparka in öppna dörrar har de lyckats men jag ställer mig tveksam till att så var fallet.

Att många rysare har kommit under en tid när filmare ville utrycka sig politiskt och fann att de så kunde göra med den billiga skräckfilmen går McQueen helt förbi. Likt andra billiga, men ända vinstinbringande, genrer har skräckfilmen i många fall fungerat som en plantskola där en regissör kan visa sina kunskaper för att sedan plockas upp av de stora killarna i Hollywood, med större skådisar och högre budget. Sam Raimi fick göra Spiderman, Peter Jackson gjorde Sagan om ringen och Guillermo Del Toro regisserade Hellboy och Pans labyrint, utanför detta kan också sägas att en så pass väl ansedd regissör som Alejandro Amenabar började sin karriär med att göra skräckfilm, The Others blev hans stora genombrott för den breda publiken, och innan dess hade han gjort två andra rysare på sitt moderspråk.

Det behövs ingen dålig dokumentär av någon klåpig amatörfilmare för att övertyga mig om skräckfilmens storhet, den är redan uppenbar. Det jag däremot skulle behöva är färre dåliga dokumentärer och det inkluderar SVTs taffliga försök Skräckministeriet.

/Jonas

Week End: v. 51

Jag vet att få personer har tid till att ta in all den information som flyter runt i cyberrymden och ibland fastnar på papperslappar som kastas in i våra brevinkast mitt i natten. Därför har jag tänkt att jag varje söndag ska skriva lite om vad som sagts och vad som hänt under den gångna vecka. Konceptet är stulet från theauteurs.com, där Glenn Kenny gör exakt samma sak, fast lite bättre såklart.
Se dessa inlägg som en chans att "catcha up" och kanske diskutera veckans händelser.
Låt oss börja.

Tittade jag precis på Debatt där man diskuterade Tiger Woods och Elins Nordegrens äktenskapskris? Man kunde önska att folk var lika villiga att debattera Michael Haneke, och inte bara prisa honom och hans senaste film Det Vita Bandet. Själv var jag inte helt övertygad om filmens storhet. Visserligen är filmen mästerligt filmad, ljudlagd och yada yada. Men Hanekes försök till att skildra någon slags mänsklig värme klingade falskt i mina öron. Jag tänker särskilt på alla übersöta barn och på scenen där Läraren träffar sin älskade för första gången. Kom igen, i Hanekes värld finns det två känslor, panik och ångest. Det ska bli roligt att se vad Haneke hittar på härnäst. Håller den sadistiske misantropen på att mjukna månntro?

Nej, nog om Haneke. Det verkar inte som jag är ensam om att vara lite trött på killen. Jag undrar vad som sades på DN's redaktion när Johan Croneman lämnade in recensionen av Det Vita Bandet… Hur som helst, Croneman skriver roligare än de flesta svenska filmkritiker, så jag står bakom honom vilken dag som helst. Speciellt när det kommer till hans strid mot Kjell Häglund, som jag är arg på av anledningar jag inte kommer ihåg. Det var något han skrev i våras, om jag minns rätt.

En annan av vinterns storfilmer heter Avatar. Trots att jag inte brukar tycka om rena spektakelfilmer föll ändå Avatar mig i smaken. Jag håller visserligen med Mårten Blomkvist om att det är lite fånigt att det alltid är en liten amerikansk jarhead som får leka hjälte, men det finns ändå tillräckligt mycket ekopropaganda för att rättfärdiga detta svulstiga spektakel.

Under veckan har två viktiga filmpersonligheter gått bort, Jennifer Jones och Robin Wood. Jones var kanske mest känd för att vara David O. Selznicks musa/partner. Undertecknad har dock inte sett något av Jones, men det är såklart alltid tråkigt när en old school-Hollywoodprofil dör. Hennes mest uppmärksammade roll var förmodligen den i King Vidors Duel in the Sun.

Robin Wood är en filmkritiker som ibland dyker upp på Cinematekets informationblad. Den redan nämnda Glenn Kenny skriver om Wood här. Själv har jag inte tillräckligt mycket förstahandserfarenhet av Woods arbete för att skriva något vettigt om det.

Vad ska man tycka om Biografbyråns uttalande om att eventuellt införa en 18-årsgräns på alla "farliga filmer"? Någon har tydligen sett för mycket Haneke. Censur löser inga problem, kunskap löser problem.

Slutligen, mer DN. Visste ni att Isaach De Bankolé var med i Wu-Tang Clan? Eller… Kanske det bara är så att alla svarta ser likadana ut för arbetarna på DN's redaktion, som i fredags misstog RZA för Bankolé i en liten notis om Ghost Dog.

Uppdatering: Det var inte två utan tre viktiga filmpersonligheter som gått bort nu i veckan. Brittany Murphy kanske inte var lika viktig som Robin Wood ur ett filmhistoriskt perspektiv, men jag tycker ändå att hennes arbete inom filmen förtjänar att lyftas fram. Speciellt hennes roll i skitfilmen Don't Say a Word, som av någon anledning etsat sig fast i mitt minne trots att jag inte sett filmen på typ 10 år.
Oscarsgalans nekrologivideo kommer vara lång detta år.

The Big Bang Theory

När man går på universitet försvinner den allmänna kunskap man förut kunde få i skolan. den generella kunskapen i frågor om geografi, teknik, matematik och annat som går en förbi i den nischade högskolevärlden. Så var finns då den informationen att tillgå i ens vanliga ordinära liv. Självklart är det bara att gå in på Wikipedia men det är inte en del av lunken, det kräver att man aktivt går in och söker på ett specifikt ord. Lösningen på problemet är The Big Bang Theory och mer specifikt Sheldon Cooper.

Vid gårdagens omtitt på den första säsongen spreds information hej vilt och här efter följer ett fåtal av de kuriosa som jag kunde plocka upp.

1. Om man inte vill väcka en kvinna som sover ska man prata med en låg röst, de vaknar lättare av höga röster då det påminner mer om en bebis röst.

2. Uttrycket "sleep tight" kommer från när hushållen var väldiga och stora delar av samhället bodde trångt, alltså "sov trångt".

3. Problemet med teleporteringsmaskiner är att om de skulle fungera skulle människan ändå inte förflyttas till den nya platsen, hon skulle föstöras på den första platsen och skapas på nytt på den andra platsen.

4. Om du har en tidsmaskin och åker tillbaka till tionde mars 1876 för att närvara vid Graham Bells uppfinnande av telefonen och det första samtalet till Dr. Watson skulle du inte komma in i huset, Bels fru skulle inte höra dina knackningar på dörren, hon är nämligen döv.

5. En människas emotionella reaktioner härstammar från den primitiva delen av hjärnan kallad amygdala, medans talet är etablerat i den senare utvecklade neo kortex. Den tidigare kan övermanna den senare vid starka intryck och man kan då säga att man är tallös.

/Jonas

Monk

Efter att ha följt Monk, USAs tolkning av den gamla brittiska allvetande deckaren, i åtta säsonger har det nu kommit till sitt slut. Adrians kamp mot baciller, stökighet, sprickor i gatan och annat farligt vårt samhälle innefattar har varit härlig att uppleva. Hans många och diversifierade psykosomatiska konstigheter har fått mina att kännas obetydliga i jämförelse. På sin höjd yttrar sig mina störningar eller ticks som hetsiga blinkningar.

Att han fann sin frus mördare var väl kul men längtan efter att veta vem som begått det hemska mordet var ingenting jämfört med den längtan som nu infinner sig när han inte längre kommer enzymera de annars tomma fredagskvällarna på amerikansk teve, speciellt när även Dollhouse nu försvinner.

Alla har väl någon gång drömt om att vara bäst på något och det är vad Adrian är, han är bäst på att lösa mordgåtor och suverän på att stoltsera och paradera sin skicklighet framför de mindre värdiga. Det behövs fler omnipotenta översittare i tevetablån, hej då Monk.

/ Jonas