På grund av bakfylla och tenta uteblev förra veckans Week End. Jag ber om ursäkt, men kan inte lova att det inte händer igen. Vad ska ni göra? Sparka mig?
Berlinale
Att det går bra för svensk film just nu har varit en sanning sedan Plattform och Fasad fick lite publicitet. "Kvalitetsfilmen" flödar från detta lilla land, och några lyckas även plocka på sig lite priser på Berlinale. Ett stort grattis till både Ruben Östlund och Babak Najafi.
Alfahanar och konspirationsteorier
Den senaste veckan har det snackats mycket om manliga "genier" som utnyttjar sin maktposition för att som Thorsten Flinck uttryckte det "få sig ett ligg". Själv råkade jag se en intressant film i ämnet som jag skriver lite om på min blogg, och på fredag går Nine upp på Sveriges biografer, vilket kan ses som väldigt passande. Kanske lite för passande. Har Noble Entertainment något att göra med att denna debatt blossade upp just nu? Fick Katarina Wennstam några tusenlappar i fickpengar från The Weinstein Company? Mystiken tätnar och jag låter er spekulera vidare i frågan.
Nya Cinemateket
Den första Mars är det dags för Cinemateket att dra igång igen. Vissa förändringar har genomförts och jag oroar mig lite över det på Film.nu. Men det ska bli intressant att se hur det kommer att gå. Och jag hoppas vi ses på Sunset Boulevard-visningen/festen nästa månads första dag.
Nya biofilmer
Förra fredagen dök det upp några intressanta filmer på biograferna. Martin Scorseses mindfucker Shutter Island var en klassisk, kanske även klassicistisk) Scorsese-film som jag gillade. Det hade varit intressant att para ihop denna film med Steven Soderberghs The Informant!. En film som spelar med i protagonistens vansinne, och en film som studerar det.
Något jag däremot inte gillade var Tom Fords A Single Man som enligt SVT's Kulturnyheterna är en "själfylld och eftertänksam" film. Och om nu nyheterna konstaterat det så är det väl antagligen så. Även fast jag skrev annorlunda här.
BAFTA=OSCAR
Nu har alla Baftas delats ut för i år, och det var Kathryn Bigelow som drog hem nästan alla priser. Vi kan förmodligen vänta oss att ungefär samma filmer tilldelas samma priser på Oscars-galan, men eftersom vi inte ska skriva något om det här så lämnar vi det för stunden. Eller för gott. Jag måste dock tillägga att det var roligt att Carey Mulligan fick pris för sin roll i An Education.
Nya DVD:er
Criterion: Brakhage-box number två, John Fords Stagecoach och en återutgivning av Nicolas Roegs Walkabout. Intet nytt på UK-fronten.
söndag 21 februari 2010
söndag 7 februari 2010
Week End: v. 6
Hyperpersonlig kritik och lite genus
Denna vecka har det släppts två filmer med två intressanta kvinnokaraktärer. Den ena, hittas i Disneys senaste Prinsessan och Grodan, som enligt DN's Helena Lindblad "är "fullständigt modern ur ett könsperspektiv". Detta fick mig att hälla morgonkaffet i fel strupe. Hur kan en film om en barbiesmal flicka som inte har några egna drömmar utan lever för att förverkliga hennes faders, vara helt modern ur ett könsperspektiv? Ni kan läsa min recension av filmen på Film.nu, där jag av någon anledning inte berör denna aspekt, men där jag tar upp andra problem jag hade med denna motbjudande film.
Den andra intressanta karaktären är den i An Education. Carey Mulligans Jenny fick SVD's Jeanette Gentele att erkänna sina gamla flickfantasier i en recension jag fann intressant. Filmkritik är absolut inte objektiv någonstans, men hur personlig får man bli som kritiker? Låt säga att jag i mitt förflutna jagade halvnakna flickor, med en kniv i högsta hugg. Är det då helt okej att jag sätter fem (eller sex) på alla slasher-filmer jag ser? Detta är en intressant frågeställning som jag dessvärre inte hunnit fundera på särskilt länge. Det var inte okej när Johan Croneman klämde in delar av sitt egna privatliv i sin recension av Det Vita Bandet, men några ramaskrin har vi inte hört angående Genteles hyllning av An Education, än i alla fall.
Vatikanen går bananas över trädkramarfilm
Morgonkaffeslurk nummer två att hällas i fel strupe kom i samband med ett helsidelångt skämt på sida 21 i fredagens DN med rubriken "Vi får inte bli naturens slavar". En intervju med biskop Anders Arborelius där han svamlar om naturen, Gud och Avatar. Trots att jag självfallet blev otroligt provocerad av denna text tyckte jag att det var roligt att kyrkan hoppat in och är intresserade av att diskutera film. Och det var speciellt en mening som jag fann intresseväckande. På frågan varför vatikanen valt att kritisera just Avatar svarar Arborelius som följer: "Det är en film som har en betydelse och når upp till en viss intellektuell standard. Skräpfilmer bryr man sig inte om eftersom det inte är lönt".
Ett citat som leder mig vidare till nästa ämne...
Debattartikeln Film för Framtiden
Dramatikerförbundet, Sveriges Filmregissörer och Teaterförbundet skrev tillsammans en handlingsplan för den svenska filmens framtid. Och det var inte utan ett litet smil på läpparna som jag upptäckte att dessa tre förbund faktiskt delar den katolska kyrkans syn på vad kvalitet är i film.
Det är inte första gången jag skriver om detta förlegade synsätt, som dessvärre verkar vara det rådande sättet man ser på film idag. Enligt författarna bakom denna artikel kan man dela in film i två olika grupper: underhållningsfilm och konstnärligt värdefull film. Frågan man bör ställa sig är om regissörer som Chaplin, Capra, Jerry Lewis, Hitchcock, Mann gjorde/gör underhållningsfilm eller konstnärligt värdefull film?
Jag vill avsluta med att göra er uppmärksamma på det här, som skulle kunna få vem som helst att tappa tron på SFI.
Denna vecka har det släppts två filmer med två intressanta kvinnokaraktärer. Den ena, hittas i Disneys senaste Prinsessan och Grodan, som enligt DN's Helena Lindblad "är "fullständigt modern ur ett könsperspektiv". Detta fick mig att hälla morgonkaffet i fel strupe. Hur kan en film om en barbiesmal flicka som inte har några egna drömmar utan lever för att förverkliga hennes faders, vara helt modern ur ett könsperspektiv? Ni kan läsa min recension av filmen på Film.nu, där jag av någon anledning inte berör denna aspekt, men där jag tar upp andra problem jag hade med denna motbjudande film.
Den andra intressanta karaktären är den i An Education. Carey Mulligans Jenny fick SVD's Jeanette Gentele att erkänna sina gamla flickfantasier i en recension jag fann intressant. Filmkritik är absolut inte objektiv någonstans, men hur personlig får man bli som kritiker? Låt säga att jag i mitt förflutna jagade halvnakna flickor, med en kniv i högsta hugg. Är det då helt okej att jag sätter fem (eller sex) på alla slasher-filmer jag ser? Detta är en intressant frågeställning som jag dessvärre inte hunnit fundera på särskilt länge. Det var inte okej när Johan Croneman klämde in delar av sitt egna privatliv i sin recension av Det Vita Bandet, men några ramaskrin har vi inte hört angående Genteles hyllning av An Education, än i alla fall.
Vatikanen går bananas över trädkramarfilm
Morgonkaffeslurk nummer två att hällas i fel strupe kom i samband med ett helsidelångt skämt på sida 21 i fredagens DN med rubriken "Vi får inte bli naturens slavar". En intervju med biskop Anders Arborelius där han svamlar om naturen, Gud och Avatar. Trots att jag självfallet blev otroligt provocerad av denna text tyckte jag att det var roligt att kyrkan hoppat in och är intresserade av att diskutera film. Och det var speciellt en mening som jag fann intresseväckande. På frågan varför vatikanen valt att kritisera just Avatar svarar Arborelius som följer: "Det är en film som har en betydelse och når upp till en viss intellektuell standard. Skräpfilmer bryr man sig inte om eftersom det inte är lönt".
Ett citat som leder mig vidare till nästa ämne...
Debattartikeln Film för Framtiden
Dramatikerförbundet, Sveriges Filmregissörer och Teaterförbundet skrev tillsammans en handlingsplan för den svenska filmens framtid. Och det var inte utan ett litet smil på läpparna som jag upptäckte att dessa tre förbund faktiskt delar den katolska kyrkans syn på vad kvalitet är i film.
Det är inte första gången jag skriver om detta förlegade synsätt, som dessvärre verkar vara det rådande sättet man ser på film idag. Enligt författarna bakom denna artikel kan man dela in film i två olika grupper: underhållningsfilm och konstnärligt värdefull film. Frågan man bör ställa sig är om regissörer som Chaplin, Capra, Jerry Lewis, Hitchcock, Mann gjorde/gör underhållningsfilm eller konstnärligt värdefull film?
Jag vill avsluta med att göra er uppmärksamma på det här, som skulle kunna få vem som helst att tappa tron på SFI.
onsdag 3 februari 2010
Film är poesi. Kontemplationer kring en film om poesi, delvis.
Frånvaron av Cinemateketvisningar börjar sätta sina spår på mig nu. I jakten på mitt dagliga celluloidfix såg jag förra veckan en film som jag länge tänkt se, nämligen Jane Campions Bright Star.
Så, tillsammans med en publik till stor del bestående av äldre damer satt jag och njöt av detta mästerliga verk. Jag är inte helt uppdaterad om vad som sagts om denna film, men om jag minns rätt klagade Jonathan Rosenbaum på användadet av Keats poesi, vilket mycket väl kan ha att göra med att det inte är genom Keats ögon denna berättelse berättas, utan genom hans älskade Fanny Brawnes. Men själv jag fann det inte alls störande. Stunderna när Fanny eller John citerar hans dikter är väldigt intimta för paret som nästintill aldrig umgås på tu man hand. De har oftast antingen en vän eller en familjemedlem med dem. Och det kan mycket väl vara dessa passager som gör att filmen osar av sex, trots att man inte visar någon hud, eller låter kärleksparet kyssas men inte mycket mer.
Några timmar innan jag såg Bright Star var jag på pressvisningen av Nine. Jag vill inte skriva alltför mycket om den, ni kan läsa min recension på Tellusfilm inom kort, men när det kommer till representationen av könsroller ligger Bright Star miltals före Nine, som försöker chocka med något som i Campions film är en självklarhet.
Det är synd att Bright Star inte fick fler Oscars-nomineringar än en. Visserligen är kostymerna, och inte bara Fannys, grymt snygga, men det är lite väl enkelt när själva filmen handlar om en kostymdesigner. Nej, denna film förtjänar en Oscar för bästa fotografi, och den som påstår att Avatar, en Harry Potter-film, eller Det Vita Bandet är snyggare har inget sinne för skönhet. Sällan har årstidernas olika ansikten fångats som Greig Fraser fångar dem och oavsett om filmens karaktärer strövar omkring på en blåblommande sommaräng, går runt i en gråbrun höstdag, eller promenerar en vit vinterdag så är fotografiet alltid förstklassigt.
What my fingers Knew heter en artikel om Jane Campions Pianot, där Vivian Sobchack skriver om den rent fysiska upplevelsen att se film ("cinesthesia" kallas det). Hon argumenterar för att hennes kropp ibland reagerar snabbare än hennes hjärna. Eller om det är reagerar annorlunda…? Hur som helst så är det knappast någon slump att det är en film av Jane Campion som Sobchack skriver om. Campions förmedlande av karaktärernas känslospel är ruskigt direkt, under filmens två timmar hinner man bli både kär och deprimerad. Och när man sedan promenerar från biografen gör man det till en av Keats dikter, ungefär som i den sista scenen där Fanny strövar omkring ensam i ett dystert vinterlandskap, med en diktsamling under armen.
Så, tillsammans med en publik till stor del bestående av äldre damer satt jag och njöt av detta mästerliga verk. Jag är inte helt uppdaterad om vad som sagts om denna film, men om jag minns rätt klagade Jonathan Rosenbaum på användadet av Keats poesi, vilket mycket väl kan ha att göra med att det inte är genom Keats ögon denna berättelse berättas, utan genom hans älskade Fanny Brawnes. Men själv jag fann det inte alls störande. Stunderna när Fanny eller John citerar hans dikter är väldigt intimta för paret som nästintill aldrig umgås på tu man hand. De har oftast antingen en vän eller en familjemedlem med dem. Och det kan mycket väl vara dessa passager som gör att filmen osar av sex, trots att man inte visar någon hud, eller låter kärleksparet kyssas men inte mycket mer.
Några timmar innan jag såg Bright Star var jag på pressvisningen av Nine. Jag vill inte skriva alltför mycket om den, ni kan läsa min recension på Tellusfilm inom kort, men när det kommer till representationen av könsroller ligger Bright Star miltals före Nine, som försöker chocka med något som i Campions film är en självklarhet.
Det är synd att Bright Star inte fick fler Oscars-nomineringar än en. Visserligen är kostymerna, och inte bara Fannys, grymt snygga, men det är lite väl enkelt när själva filmen handlar om en kostymdesigner. Nej, denna film förtjänar en Oscar för bästa fotografi, och den som påstår att Avatar, en Harry Potter-film, eller Det Vita Bandet är snyggare har inget sinne för skönhet. Sällan har årstidernas olika ansikten fångats som Greig Fraser fångar dem och oavsett om filmens karaktärer strövar omkring på en blåblommande sommaräng, går runt i en gråbrun höstdag, eller promenerar en vit vinterdag så är fotografiet alltid förstklassigt.
What my fingers Knew heter en artikel om Jane Campions Pianot, där Vivian Sobchack skriver om den rent fysiska upplevelsen att se film ("cinesthesia" kallas det). Hon argumenterar för att hennes kropp ibland reagerar snabbare än hennes hjärna. Eller om det är reagerar annorlunda…? Hur som helst så är det knappast någon slump att det är en film av Jane Campion som Sobchack skriver om. Campions förmedlande av karaktärernas känslospel är ruskigt direkt, under filmens två timmar hinner man bli både kär och deprimerad. Och när man sedan promenerar från biografen gör man det till en av Keats dikter, ungefär som i den sista scenen där Fanny strövar omkring ensam i ett dystert vinterlandskap, med en diktsamling under armen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)