Week End: v. 6

Hyperpersonlig kritik och lite genus
Denna vecka har det släppts två filmer med två intressanta kvinnokaraktärer. Den ena, hittas i Disneys senaste Prinsessan och Grodan, som enligt DN's Helena Lindblad "är "fullständigt modern ur ett könsperspektiv". Detta fick mig att hälla morgonkaffet i fel strupe. Hur kan en film om en barbiesmal flicka som inte har några egna drömmar utan lever för att förverkliga hennes faders, vara helt modern ur ett könsperspektiv? Ni kan läsa min recension av filmen på Film.nu, där jag av någon anledning inte berör denna aspekt, men där jag tar upp andra problem jag hade med denna motbjudande film.

Den andra intressanta karaktären är den i An Education. Carey Mulligans Jenny fick SVD's Jeanette Gentele att erkänna sina gamla flickfantasier i en recension jag fann intressant. Filmkritik är absolut inte objektiv någonstans, men hur personlig får man bli som kritiker? Låt säga att jag i mitt förflutna jagade halvnakna flickor, med en kniv i högsta hugg. Är det då helt okej att jag sätter fem (eller sex) på alla slasher-filmer jag ser? Detta är en intressant frågeställning som jag dessvärre inte hunnit fundera på särskilt länge. Det var inte okej när Johan Croneman klämde in delar av sitt egna privatliv i sin recension av Det Vita Bandet, men några ramaskrin har vi inte hört angående Genteles hyllning av An Education, än i alla fall.


Vatikanen går bananas över trädkramarfilm
Morgonkaffeslurk nummer två att hällas i fel strupe kom i samband med ett helsidelångt skämt på sida 21 i fredagens DN med rubriken "Vi får inte bli naturens slavar". En intervju med biskop Anders Arborelius där han svamlar om naturen, Gud och Avatar. Trots att jag självfallet blev otroligt provocerad av denna text tyckte jag att det var roligt att kyrkan hoppat in och är intresserade av att diskutera film. Och det var speciellt en mening som jag fann intresseväckande. På frågan varför vatikanen valt att kritisera just Avatar svarar Arborelius som följer: "Det är en film som har en betydelse och når upp till en viss intellektuell standard. Skräpfilmer bryr man sig inte om eftersom det inte är lönt".

Ett citat som leder mig vidare till nästa ämne...


Debattartikeln Film för Framtiden
Dramatikerförbundet, Sveriges Filmregissörer och Teaterförbundet skrev tillsammans en handlingsplan för den svenska filmens framtid. Och det var inte utan ett litet smil på läpparna som jag upptäckte att dessa tre förbund faktiskt delar den katolska kyrkans syn på vad kvalitet är i film.

Det är inte första gången jag skriver om detta förlegade synsätt, som dessvärre verkar vara det rådande sättet man ser på film idag. Enligt författarna bakom denna artikel kan man dela in film i två olika grupper: underhållningsfilm och konstnärligt värdefull film. Frågan man bör ställa sig är om regissörer som Chaplin, Capra, Jerry Lewis, Hitchcock, Mann gjorde/gör underhållningsfilm eller konstnärligt värdefull film?


Jag vill avsluta med att göra er uppmärksamma på det här, som skulle kunna få vem som helst att tappa tron på SFI.