Så, tillsammans med en publik till stor del bestående av äldre damer satt jag och njöt av detta mästerliga verk. Jag är inte helt uppdaterad om vad som sagts om denna film, men om jag minns rätt klagade Jonathan Rosenbaum på användadet av Keats poesi, vilket mycket väl kan ha att göra med att det inte är genom Keats ögon denna berättelse berättas, utan genom hans älskade Fanny Brawnes. Men själv jag fann det inte alls störande. Stunderna när Fanny eller John citerar hans dikter är väldigt intimta för paret som nästintill aldrig umgås på tu man hand. De har oftast antingen en vän eller en familjemedlem med dem. Och det kan mycket väl vara dessa passager som gör att filmen osar av sex, trots att man inte visar någon hud, eller låter kärleksparet kyssas men inte mycket mer.
Några timmar innan jag såg Bright Star var jag på pressvisningen av Nine. Jag vill inte skriva alltför mycket om den, ni kan läsa min recension på Tellusfilm inom kort, men när det kommer till representationen av könsroller ligger Bright Star miltals före Nine, som försöker chocka med något som i Campions film är en självklarhet.
Det är synd att Bright Star inte fick fler Oscars-nomineringar än en. Visserligen är kostymerna, och inte bara Fannys, grymt snygga, men det är lite väl enkelt när själva filmen handlar om en kostymdesigner. Nej, denna film förtjänar en Oscar för bästa fotografi, och den som påstår att Avatar, en Harry Potter-film, eller Det Vita Bandet är snyggare har inget sinne för skönhet. Sällan har årstidernas olika ansikten fångats som Greig Fraser fångar dem och oavsett om filmens karaktärer strövar omkring på en blåblommande sommaräng, går runt i en gråbrun höstdag, eller promenerar en vit vinterdag så är fotografiet alltid förstklassigt.
What my fingers Knew heter en artikel om Jane Campions Pianot, där Vivian Sobchack skriver om den rent fysiska upplevelsen att se film ("cinesthesia" kallas det). Hon argumenterar för att hennes kropp ibland reagerar snabbare än hennes hjärna. Eller om det är reagerar annorlunda…? Hur som helst så är det knappast någon slump att det är en film av Jane Campion som Sobchack skriver om. Campions förmedlande av karaktärernas känslospel är ruskigt direkt, under filmens två timmar hinner man bli både kär och deprimerad. Och när man sedan promenerar från biografen gör man det till en av Keats dikter, ungefär som i den sista scenen där Fanny strövar omkring ensam i ett dystert vinterlandskap, med en diktsamling under armen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar