Dåligt producerad smörja

Rysare, skräck eller splatter, kärt och hatat barn har många namn. Vilket namn man än väljer på genren så är det en som många har en åsikt om, för vissa är det en styggelse och för andra en rent eskapistisk upplevelse som spelar på människans allra mest grundläggande känslor.

I dokumentären Going To Pieces försöker regissören och de inblandade visa hur viktig skräckfilmen, som jag väljer att kalla den, är i filmvärlden och att den är här för att stanna. De vill att skräck ska tas på allvar men vågar ändå inte själva ta det seriöst, jag upplever det som att de har en underliggande rädsla för att om de kommunicerar en större seriositet kan de avskräcka vissa tittare men också bli lättare måltavlor för kritikerna.

Jag, och många med mig, är ett fan av det morbida, dock inte ett proffs men en glad amatör som ser det jag kommer över men inte söker med ljus och lykta efter de mest obskyra filmerna. Regissören Jeff McQueen skjuter sig själv i foten när han söker övertyga oss om att de faktiskt är duktiga och tar sitt jobb på allvar. Nyligen utgivna filmer såsom Eden Lake, The Descent, Drag Me to Hell och Martyrs har redan revitaliserat genren och övertygat publiken och kritikerna om dess utomordentlighet. Om målet med dokumentären var att sparka in öppna dörrar har de lyckats men jag ställer mig tveksam till att så var fallet.

Att många rysare har kommit under en tid när filmare ville utrycka sig politiskt och fann att de så kunde göra med den billiga skräckfilmen går McQueen helt förbi. Likt andra billiga, men ända vinstinbringande, genrer har skräckfilmen i många fall fungerat som en plantskola där en regissör kan visa sina kunskaper för att sedan plockas upp av de stora killarna i Hollywood, med större skådisar och högre budget. Sam Raimi fick göra Spiderman, Peter Jackson gjorde Sagan om ringen och Guillermo Del Toro regisserade Hellboy och Pans labyrint, utanför detta kan också sägas att en så pass väl ansedd regissör som Alejandro Amenabar började sin karriär med att göra skräckfilm, The Others blev hans stora genombrott för den breda publiken, och innan dess hade han gjort två andra rysare på sitt moderspråk.

Det behövs ingen dålig dokumentär av någon klåpig amatörfilmare för att övertyga mig om skräckfilmens storhet, den är redan uppenbar. Det jag däremot skulle behöva är färre dåliga dokumentärer och det inkluderar SVTs taffliga försök Skräckministeriet.

/Jonas