Week End: v. 51

Jag vet att få personer har tid till att ta in all den information som flyter runt i cyberrymden och ibland fastnar på papperslappar som kastas in i våra brevinkast mitt i natten. Därför har jag tänkt att jag varje söndag ska skriva lite om vad som sagts och vad som hänt under den gångna vecka. Konceptet är stulet från theauteurs.com, där Glenn Kenny gör exakt samma sak, fast lite bättre såklart.
Se dessa inlägg som en chans att "catcha up" och kanske diskutera veckans händelser.
Låt oss börja.

Tittade jag precis på Debatt där man diskuterade Tiger Woods och Elins Nordegrens äktenskapskris? Man kunde önska att folk var lika villiga att debattera Michael Haneke, och inte bara prisa honom och hans senaste film Det Vita Bandet. Själv var jag inte helt övertygad om filmens storhet. Visserligen är filmen mästerligt filmad, ljudlagd och yada yada. Men Hanekes försök till att skildra någon slags mänsklig värme klingade falskt i mina öron. Jag tänker särskilt på alla übersöta barn och på scenen där Läraren träffar sin älskade för första gången. Kom igen, i Hanekes värld finns det två känslor, panik och ångest. Det ska bli roligt att se vad Haneke hittar på härnäst. Håller den sadistiske misantropen på att mjukna månntro?

Nej, nog om Haneke. Det verkar inte som jag är ensam om att vara lite trött på killen. Jag undrar vad som sades på DN's redaktion när Johan Croneman lämnade in recensionen av Det Vita Bandet… Hur som helst, Croneman skriver roligare än de flesta svenska filmkritiker, så jag står bakom honom vilken dag som helst. Speciellt när det kommer till hans strid mot Kjell Häglund, som jag är arg på av anledningar jag inte kommer ihåg. Det var något han skrev i våras, om jag minns rätt.

En annan av vinterns storfilmer heter Avatar. Trots att jag inte brukar tycka om rena spektakelfilmer föll ändå Avatar mig i smaken. Jag håller visserligen med Mårten Blomkvist om att det är lite fånigt att det alltid är en liten amerikansk jarhead som får leka hjälte, men det finns ändå tillräckligt mycket ekopropaganda för att rättfärdiga detta svulstiga spektakel.

Under veckan har två viktiga filmpersonligheter gått bort, Jennifer Jones och Robin Wood. Jones var kanske mest känd för att vara David O. Selznicks musa/partner. Undertecknad har dock inte sett något av Jones, men det är såklart alltid tråkigt när en old school-Hollywoodprofil dör. Hennes mest uppmärksammade roll var förmodligen den i King Vidors Duel in the Sun.

Robin Wood är en filmkritiker som ibland dyker upp på Cinematekets informationblad. Den redan nämnda Glenn Kenny skriver om Wood här. Själv har jag inte tillräckligt mycket förstahandserfarenhet av Woods arbete för att skriva något vettigt om det.

Vad ska man tycka om Biografbyråns uttalande om att eventuellt införa en 18-årsgräns på alla "farliga filmer"? Någon har tydligen sett för mycket Haneke. Censur löser inga problem, kunskap löser problem.

Slutligen, mer DN. Visste ni att Isaach De Bankolé var med i Wu-Tang Clan? Eller… Kanske det bara är så att alla svarta ser likadana ut för arbetarna på DN's redaktion, som i fredags misstog RZA för Bankolé i en liten notis om Ghost Dog.

Uppdatering: Det var inte två utan tre viktiga filmpersonligheter som gått bort nu i veckan. Brittany Murphy kanske inte var lika viktig som Robin Wood ur ett filmhistoriskt perspektiv, men jag tycker ändå att hennes arbete inom filmen förtjänar att lyftas fram. Speciellt hennes roll i skitfilmen Don't Say a Word, som av någon anledning etsat sig fast i mitt minne trots att jag inte sett filmen på typ 10 år.
Oscarsgalans nekrologivideo kommer vara lång detta år.