Detta säger den gode gamle herr Krapp i Becketts enaktare. Detta är också orden på mina läppar när jag denna julaftonsmorgon förstrött klickar mig runt på internet. Därför tänkte jag råda bot på denna olidliga tystnad, och begåva fans av The Alan Smithees med en trevlig julklapp i form av ett par lättviktiga reflektioner.Imorgon, juldagen, rullar ett gäng filmer upp på biograferna. Av dessa är Coenbrödernas högintressanta "A Serious Man" helt klart att föredraga. Denna film har tillräckligt med lättillgängligt tankegods att räcka och bli över hela jullovet.
Den som istället vill ha lite gammal hederlig huvudverk bör spana in Terry Gilliams vedervärdiga "The imaginarium of Doctor Parnassus" som vår teammedlem Stefan obegripligt nog belönade med en tumme upp på sitt älskade Film.nu. Denna film handlar om hur vår samtid har förlorat viljan och förmågan att hänge oss åt fantasin och sagorna, något som jag inte har svårt att förstå då imaginariumet i detta fall gestaltas på ett så plastigt och oinbjudande sätt.
En freeze-frame ur "The imaginarium of Doctor Parnassus"Jag finner det förljuget att filmer såsom denna och "Avatar" förespråkar innerlighet, men i sig bara är yta och teknik. Jag önskar mig i julklapp en film där människan som ser filmen får stå för fantiserandet, och inte en dator utan estetiskt sinne. Jag önskar mig "A Serious Man".
Att filmer som "Avatar" och "Dr. Parnassus" bara är yta och teknik är såklart inte helt rätt, men oavsett vilket så vill jag berömma både Gilliam och Cameron för att de försöker sammnlänka teknik och andlighet, vilket bröderna Coen förmodligen inte kommer att göra, trots att det är väldigt aktuellt och viktigt.
SvaraRadera