Filmåret hittills

Jag är Sebastian Lindvall, personen som placerats allra sist på listan av skribenterna. Och som en Rocky ska jag slå underifrån, så småningom, men börjar med det allra sämst tänkbara debutinlägget.

Sedan 1 januari har jag skrivit upp varenda film jag sett, som borde vara lika lång som önskelistan. Istället blev misshandlades filmrutinerna någon gång i höstas, när jag bestämde mig för att kombinera studier med filmfestival. Med andra ord, jag ägnade mitt liv åt allt som har med film att göra förutom just att se film. Hur som helst, för att summera mitt filmår tänkte jag sammanställa var 50:e film till en lista för att se hur min utveckling som cinefil ser ut.

1. ”Surveillance” (Jennifer Lynch, 2008)
Intressant att se den bara som hälsosam check-up på galenpannan bakom katastrofala, tantsnusk-soft lightade tortyrromansen ”Boxing Helena”. Sedan är hon Davids dotter – en avkomma från mannen som 1977 avskräckte en hel art house-publik från att skaffa barn.

50. ”The Life Before Her Eyes” (jag vägrar göra en IMDb-sökning för den filmens skull)
Den får ”Polytechnique” att verka genomtänkt. Och Uma Thurman ska ju inte vara seriös, den där Petronellan med Bambis uthuggna ögon…

100. ”Hellbound: Hellraiser 2” (Tony Randel, 1988)
Pinhead är ungefär lika elak som alltid. Och jag gillar't.

150. ”Antichrist” (Lars von Trier, 2009)
Jag har alltid uppskattat djur som talar människospråk. Och föräldrar som är villiga att visa barnen var skåpet ska stå. Om von Trier nu lik förbannat ska vara kontroversiell, väljer jag att läsa filmen som ett inlägg i debatten om varför vi bör få aga barn. Danskjäveln får skylla sig själv.

200. ”The Bow” (Kim Ki-Duk, 2005)
Ibland blir det sentimentala så förutsägbart i den sydkoreanska melankolikerns filmer, men det är väldigt vackert och snyggt. Jag har för mig att jag till och med grät en skvätt.

250. ”Rebel Without a Cause” (Nicholas Ray, 1955)
James Dean är perfekta exemplet på hur patetiskt method acting kan se ut, men annars är Rays film en vacker skildring av vilsna t-shirtgenerationen, som bär stilettkniv bara för att skära sig mot radhusidyllen.

300. ”White Lightnin’” (Dominic Murphy, 2009)
Om jag inte minns fel är det grundaren bakom Vice som snickrat ihop den här soppan. Det är en hyllning till redneckkultur, som i början är riktigt rolig med en alldeles underbart sliten Carrie Fisher. Men i slutet var jag ungefär lika koncentrerad som multiplexpubliken på museum.

Slutord: Nästa filmår lär ju i alla fall inte bli sämre.

/Sebastian Lindvall