Oren Moverman skrev manus till I’m Not There så när jag skulle se hans regidebut väntade jag mig en intresseväckande film. Visserligen anser jag att I’m Not There är rejält överskattad men den är åtminstone nyskapande och hyffsat intressant. Filmen handlar om två militärer som åker ut till anhöriga till döda soldater och delger dem om deras älskades död. En död som skett i krig, ett krig som de flesta inte längre känner är värt att utkämpa. Den ena i gruppen är Will Montgomery (Ben Foster), en krigshjälte som efter sitt heroiska dåd har satts på hemmatjänst på grund av sitt skadade öga. Hans överordnade i den lilla tvåmannagruppen, Tony Stone (Woddy Harrelson), är en eldstridstörstande ensamvarg, en lögnande nykter alkoholist som ständigt försöker att ersätta spriten med allehanda kvinnor.
Det har saknats en film som visar upp hur civila påverkas av krig, hur hårt de på hemmaplan drabbas av krigsmaktens hjärtlösa inställning. Vi ser en pappa, Steve Buscemi, som inte kan hålla sin avsky dold när han får höra om sin sons död. Han spottar på Will och frågar varför inte han är där, varför skulle just hans son dö. Trädet i hans trädgård är lika gammalt men det lever än, det har inte behövt utstå samhällets hårda prövningar. Trädet står utan ett kollektivt skydd, men priset för ett skyddsnät är så stort att alla invånare går med själslig och kroppslig förlust. Invånarnas strid mot de fåtaliga som klarar att överleva och frodas i en miljö där minniskans liv har ett pris, är på väg att förloras.
Såg just klart The Wire och även om kriget i Irak och afghanistan bara är en liten, liten sidostory i den sista säsongen så visar de upp en hårdare och mer sann sida av det som pågår. På grund av det lilla finns det ingen möjlighet att visa upp flera sidor, vi får endast ta del av en veterans korta historia. Det känns ärligt när en människa pratar till oss, inte när det är som i The Messenger, att de försöker läxa upp oss.
The Messenger vill så gärna vara viktig och till viss del är den det men den vill för mycket och glömmer bort hjärtat på vägen. Det händer så mycket att vi aldrig får en chans att lära känna någon i filmen. Will blir kär i en änka men han sånger och kval över den förbjudna kärleken ges aldrig någon tid, vi vet att den är där men tillåts inte förstå den. Istället för att visa många olika händelseförlopp hade jag velat ha en eller två. Moverman är något bra på spåren men hade behövt renodla det mer, vågat lita på det lilla och låtit tiden kännas lite mer. Nu känns det som filmen fort är slut, i vissa filmer är det bra om tiden går fort (t.ex. Avatar) men i en film som vill skildra leda och uppgivenhet behöver tiden kännas, åskådaren måste få uppleva hur tiden tär och tvingar fram förändring, bra som dålig.
/ Jonas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar