Om ni nu trodde att allt listsnack skulle vara över nu trodde ni fel. Vi har inte ens påbörjat DVD-listorna än. Sight and Sound har frågat några kritiker vilka DVD:er de var mest nöjda med under 2009. Det var lite förvånande att se hur både Second Run och Masters of Cinema blivit populärare än Criterion.
Filmerna och DVD-utgåvorna de flesta verkade gilla mest var MoCs satsning på Maurice Pialat, samt Second Runs utgåvor av Pedro Costas O Sangue och Vera Chytilovás Daisies. Jag har själv sett två av Pialat-filmerna och både filmerna och transfereringarna är utmärkta. Och detsamma gäller såklart O Sangue och Daisies. För er som är intresserade av Pedro Costa kan jag tipsa om hans Fountainhas-trilogi som kommer att släppas av Criterion den trettionde mars.
Mer listor blir det. Jag har själv knåpat ihop en liten lista med filmer man bör se fram emot. Om ni tycker jag missat något få ni gärna skriva det i rutan här nedanför.
Verklighetens filmkritiker
Att ett mikrokrig bröt ut förra veckan mellan Hynek Pallas och Erik Helmersson angående Helmerssons (enligt Pallas) undermåliga Vita Bandet-recension har väl ingen missat? The Alan Smithees hejar självfallet på Pallas i denna fråga, och undertecknad tycker sig känna igen vissa av Helmerssons argument från en debatt som ägde rum för inte alltför länge sedan.
WHAAAAAA!
Kanal5 ska inom kort visa några filmer de programmerat under rubriken "Skrikfilmer". Om det existerar en sådan genre måste den var den sämsta som finns. Oavsett om det gäller Fassbinders Bolwieser eller Ace Ventura-filmerna finns det inget som suger musten ur mig som dessa hysteriska skrikfilmer. Tacka vet jag Whit Stillman, Robert Bresson eller träiga kostymdramer om den franska revolutionen.
Nej, tacka vet du världes skrikigaste film "Dr.Parnassus testamente"
SvaraRaderaJag antar att vem som helst skulle ha svårt att hålla munnen stängd om man slängdes runt i Parnassus imaginarium. Visst kan Gilliams filmer vara lite gapiga, men han förstår iaf hur man kan använda en gapighet. Till skillnad från vissa andra.
SvaraRaderaVilket ämne att diskutera förresten...
Men Godards skrikfilmer då?
SvaraRaderaEller du har ju redan besvarat den frågan.
Vem som helst skulle ju ha svårt att hålla munnen stängd om man slängde in i Godards imaginarium.
Den enda Godard-film där det skriks mycket i är förmodligen "Week end", och där skriks det nästan enbart när folk krockar med bilar eller sitter i bilköer. DLyckligtvis händer det mycket däremellan och man hinner pusta ut mellan kurvorna.
SvaraRaderaÄrs, du ser inte skogen för alla träd. "Sympati för Djävulen", "Karabinjärerna", "Kinesiskan" och "Le Gai Savoir" är ju alla utpräglade skrikfilmer, jag såg att det var dem femman skulle visa i sin serie.
SvaraRaderaBergmans "Ansikte mot Ansikte" anser jag vara kanske den främsta skrikfilmen.
Godards karaktärer artikulerar väl och talar högt eftersom de har något att säga. Men skriker tycker jag verkligen inte att de gör, förutom i redan nämnda "Week End", vilket såklart ska vara komiskt.
SvaraRaderaDet verkar som om vi inte riktigt är överrens om definitionen av termen "skrikfilm", så jag föreslår att vi sätter punkt för denna stärtt banala diskussion nu.