Påfågelns längtan

Nu ska jag pinka in lite i Jonas revir när jag för en gångs skull sett något på den lilla flimrande burken med hoptryckta gubbar på. Ett av de få program jag följer är Stjärnorna på slottet, men det gör jag helhjärtat. Kvällens avsnitt var ett ovanligt gripande sådant där Björn Ranelid återigen fick tala ut om den mediala mobbningen, och inte ett öga var torrt. Visst förefaller mannen ganska självgod och uppblåst, men vad ger det belackarna för rätt att gå till attack mot hans utseende?

Österlen

Stängde man inte av sin digitaltevebox snabbt nog utsattes man för mer ytligheter. Filmen Darling må vara en ganska träffande skildring av stureplans mentala istid, eller nåt, men jag kan verkligen inte stå ut med hur Johan Kling skriver sina karaktärer med ett sådant förakt. Att endast skapa figurer att ogilla och skratta åt, framstår för mig oerhört främmande.

Avslutningsvis vill jag cittera Willy Kyrklund, som i sin tur citterar Karin Boye.

Vart går all sång, som blir kvävd och inne-
stängd?
Vart går all längtan, som når ingenting?
Kanhända, den i mullen och vattnet ligger
mängd.
Kanhända den viner i vinden omkring.