Denna nyårsafton har jag spenderat tillsammans med en vomiterande syster och årtiondets sjätte bästa film Dancer in the Dark. Sämre sällskap kan man ju ha. Lars von Triers mästerliga melodram grep mig precis lika hårt denna gång som jag minns att den gjorde förra gången.
Jag uppskattar mycket hur ingenting i filmen är perfekt, förutom känslouttrycken. Det finns fula bilder, hål i intrigen och halvlyckat skådespel. Däremot finns det inte en enda falsk ton, inte en enda pil som missar hjärtat. Redan bespottade The Imaginarium of Doctor Parnassus kan ta sig i brasan vad det gäller påvisandet av fantasins kraft. Den som inte fäller en tår när Selma med snaran kring halsen slutligen tar sången ut ur drömmen, torde ha ett hjärta av sten. Selma, det skulle jag nog faktiskt kunna döpa min dotter till inser jag nu.
Nämnas bör i förbifarten att jag likt alla andra år sammanställt en ödmjuk lista över mina västerländska favoritbiofilmer från året som gått. På tellusfilm hittar du denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar