Hirokazu Koreedas Distance gick igår på tv-kanalen Silver - en film som på intressant vis skildrar japanska filmens eviga uppgörelse mellan tradition och modernitet.Regissörens rötter som dokumentärfilmare ter sig starkare här än i någon annan av hans spelfilmer. Kamerans blick ramar in reaktionerna, i ett zoomarbete som lätt förknippas med dokumentärpraktik. I de många exteriöra scenerna - i skogen, där sektmedlemmars anhöriga befinner sig för att sörja - skapas en trivsam tristess. Långa tagningar, som egentligen inte fyller större funktion än att de låter publiken vara med. Se färdsträckorna, höra kommentarerna - framför allt se och höra det som inte sägs, hörs och görs.
På så sätt kan det göras argument för hur den övervakande moderniteten i allmänhet, kameran i synnerhet, i sin upptagning ger falsk förhoppningar om aktivitet. Bara för att rec-knappen är intryckt fångas något - men Koreeda gör poäng av hur kamerans röda lampa också påminner om det osagda. I det här fallet en grupp människor som funnit trygghet i en kollektiv passivitet, förblindade av uppfattningen att de bearbetar ett trauma.
Allteftersom karaktärerna närmar sig uppgörelsen med det förflutna och sig själva övergår estetiken till mer spelfilmskonventionell. Dels för att den i högre grad utspelar sig inomhus, med ökat fokus kring kompositioner och skådespelarinsatser. Bildspråket tämjs och flugan slås slutligen mot väggen. Ta en titt på den döda insekten, så ser du hur modernitetens sanningsanspråk kvävs till döds och tonar bort som illusion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar