Sex år efter att Robert Zemeckis gjorde Forrest Gump var det premiär för hans film Cast Away, återigen med Tom Hanks i huvudrollen. Hur jag trodde att en film endast innehållande Tom Hanks på en öde ö skulle vara bra förstår jag inte, men likväl gjorde jag det.
Efter en trög början kommer delen när planet kraschar, ljudet i biografen fick allt att kännas som att det var jag i min biostol som höll på att gå ner för nödlandning. Det var då ganska nytt med det mer avancerade ljudet så jag blev överraskad av den fysiska påverkan det hade på mig, bröstkorgen hoppade till och mitt hjärta började slå fortare, nu började jag tro att filmen skulle bli så bra som jag hoppats, men det var den inte.
Efter kraschen är det en enda lång reklamfilm för Spalding och FedEx. Hur någon kan ta mina pengar och sedan visa en lång tröttsam reklamfilm är oförskämt och fel, det känns smutsigt att någon som jobbar inom filmkonsten kan sälja hela sin idé till företag så att de sedan kan sälja den till mig och sedan kalla det film. Lite reklam här och där förstår jag kan behövas för att få in pengar men när det är så överbelamrat med kommersiella budskap som i Cast Away finns det ingen ursäkt. Fult är vad det är!
Häromdagen såg jag Up in the Air av Jason Reitman och hade blandade förväntningar. Trailern såg inget vidare ut men den är en av de stora favoriterna inför Golden Globe galan, hans första film var enormt överskattad men han är son till Ivan Reitman. Som sagt blandade känslor inför visningen.
Det som var filmen The Messengers problem var dess oförmåga att gå djupt i det som framställdes, för mig hade den varit mycket bättre om det hade varit en lång variant av In Treatment, då hade vi fått en chans att se in i människornas privatliv och fått uppleva deras helt genuina känslor som endast kan uppstå av den stress som extrema krissituationer framkallar. I Up in the Air ges vi återigen en chans att blicka in i det privata men istället för dödens påverkan på anhöriga ser vi folk bli avskedade i krisens USA. När personer beter sig irrationellt blir det alltid lite kul, även när det är hemskt tycker jag att det har en liten gnutta av nöje i sig.
Den förste att bli avskedad spelas av Zach Galifianakis, för er som läst Weird Science vet ni vem han är, han är personifieringen av avskalad humor, hans sista andetag i livet skulle framstå som kul. Här blir han förtvivlad och nedbruten över det världsomskakande som händer honom, men det är fortfarande väldigt roligt. Efter honom följer flertalet fler uppsägningar och nu börjar jag känna allvaret i det roliga, det smyger upp bakom mig och sticker mig i ryggen med dess sylvassa kanter. Jag skäms över att ha skrattat dessa människor rätt i ansiktet i deras livs kanske mest hemska situation.
Men där tar det slut på det roliga och det allvarliga. Reitman vågar inte hålla sig kvar i allvaret och det utvecklar sig till en klyscha av den överanvända och hippa indie-drama-komedi-genren. Det som ska vara lite snygga klipp när George Clooney packar sin väska ser mest ut som en direkt kopia av scenerna i Requiem for a Dream när Marlon Wayans och Jared Leto skjuter upp. det görs en förstärkning av ljuden och klipp som framställer händelserna som om de vore en del av en illustrerad beskrivning av hur man går till väga för att injicera heroin, eller som i det här fallet att packa en väska effektivt. Inget ont bekommer personerna i filmen, ett självmord borstas av som vore det en fluga och förskjutning av familjen förlåts med en kindpuss.
Filmens kontenta är att utan en familj, kärnfamilj, är du olycklig, inte särskilt modernt, inte för att man kan vänta sig så mycket mer av en regissör vars förra film handlade om en tonåring som valde att behålla barnet hon blivit gravid med. Att stå emot de onda makter som tvingar unga mödrar till abort. Visst jag inser att jag är onödigt gnällig för det är inte en dålig film, men det är en film som lämnar en med en besk eftersmak, om inte för det ålderdomliga temat förklätt i en hipp kostym så för det väldiga reklaminnehållet. Det är värre än Cast Away, överallt pratas det om American Airlines, Hilton och en biluthyrningsfirma (jag tror det var Hertz…). Den borde inte få tävla mot de andra filmerna i Golden Globe eller Oscars-galan, den borde vara med i cannes på reklamfilmsfestivalen, där åskådarna oavbrutet förväntar sig att få multinationella företags budskap slängda i ansiktet, här känns det som att bli spottad i ansiktet.
/ Jonas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar