När man tittar på The Wire går det inte att, trots att det är makalöst bra, låta bli att tänka på att något saknas. Lite här och där dyker det upp figurer från David Simons tidigare serie men den viktigaste har glömts bort. Clark Johnson, som i Homicide: Life on the Streets spelade Meldrick Lewis, är tidningsredaktören Gus Haynes. Richard Belzer som var John Munch i Homicide susar förbi, sittandes i en bar, i det sista avsnittet. Han pratar om att han en gång i tiden ägde en bar, något han gjorde i den tidigare nämnda serien. Men favoriten Frank Pembleton, spelad av Andre Braugher syns aldrig till, med honom i The Wire hade det varit en klanderfri serie men nu finns den lilla sprickan som aldrig kommer låta den nå perfektion.
Varje gång jag hör Ray Romanos efternamn kommer jag alltid att tänka på den omåttligt dåliga filmen Corky Romano med den lilla killen från A Night at the Roxbury i huvudrollen. I Rays nya egenskapade serie, Men of a Certain Age, stillas äntligen mitt begär efter Andre Braugher, han spelar Owen, en av tre kompisar som har börjat komma till insikt om att livet har sprungit ifrån dem och lämnat dem bakom som åskådare. Vi ser dem i deras vardagliga liv, njutandes av de små segrar som gör deras liv värt att leva, även om det är pyrrussegrar. Braugher har gått upp en del i vikt sen jag sist såg honom i filmen All the Rage, i vilken han är en homosexuell kille vars partner spelas av David Schwimmer, men det gör honom bara ännu bättre för rollen som den nedtryckta flerbarnspappan som fortfarande letar efter sin plats i livet.
I det senaste avsnittet ska han försvara sin plats som hemmets herre mot sin översittande far och det omedgörliga stadsbyggnadskontoret. När han äter frukost med sina två bästisar säger Joe, karaktären som spelas av Ray, att den bästa scenen i Rocky är när Rocky säger om Adrian att deras kärlek till varandra bygger på att de fyller varandras luckor. Självfallet säger de andra emot, trappscenen eller flertalet boxningssekvenser är bättre scener än den, de kommer inte ens ihåg den scenen Joe pratar om. Joe replikerar då med att låten som spelas i den scenen, The Final Bell, också är den bästa, varpå han blir utskrattad och tillsagd att Gonna Fly Now är den bästa låten.
Owen går till kommunalhuset i ett sista desperat försök att övertala dem till att låta honom fortsätta bygget på sitt hus och därmed få en möjlighet att äntligen visa sin far att han är värdig att kallas son. Vi ser inte vad som slutligen händer där inne men han kommer ut med händerna i vädret vid toppen av kommunalhusets trappa till The Final Bell, ett av de finaste avsluten på ett avsnitt jag upplevt, nästan i samma klass som avlutningen på Six Feet Under trots att det bara gått fem avsnitt. Det är inte den sista klockan som slår, det här är bara början på Owens liv, ett liv som inte definieras av hur mycket tid han har slösat bort utan som definieras av vad han kommer att göra med sina sista, vikitigaste, år i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar